Studentlivskrönikör Eric Sarkar Nilsson spekulerar denna vecka över de låtar som avslutar Lunds klubbkvällar och om de bör förnyas.
Ungefär tre minuter och åtta sekunder efter att jag stormat ut genom nationens dörrar lyckas mitt entourage hitta mig. I en dimma av cigarettrök fumlar jag upp mitt cykellås när jag blir frågad varför jag hade så bråttom ut. Jag ställer mig rakryggad och säger som det är: “Jag är trött på Stad i ljus”. De ser förnärmat på mig när de tar sina cyklar. Hur kan jag säga något illa om Lunds mest älskade sång?
Saker förlorar sitt värde om det återskapas för ofta.
Och älskad, det är den verkligen. Det är en bitterljuv glädje som sprider sig på dansgolvet så fort de första tonerna spelas för att signalera festens avslut. Arm i arm med de man spenderat kvällen med minns man de äventyr i miniatyr man upplevt tillsammans. Det är det perfekta avslutet vi alla upplevt. Om och om igen. I över trettio år. Precis som Andy Warhol visat oss med sina många målningar av Marilyn Monroe och Elvis förlorar saker sitt värde om det återskapas för ofta. Efter ett tag blir den perfekta kvällen en av många och vi tröttnar. Stad i ljus har upprepats till den grad att till och med Tommy Körberg själv uttryckt utmattning av låten.
Det betyder så klart att jag har liknande känslor gentemot Stad i ljus rival, Shoreline.
“Vänta!” hörs det och hela cykeltåget bromsar. Den som tidigare trampade längst fram leder nu cykeln mot mig och frågar hur jag som medlem av Blekingska nationen kan ogilla Shoreline. Jag svarar undvikande med att ogilla är ett starkt ord, men att jag gärna lyssnar på något annat för ombytes skull. Broder Daniels låt har vid det här laget blivit både en sten och en meme. Den har inte bara blivit ett signum för de delar av studentlivet som tillskriver sig indiemusiken, men även för majoriteten av alternativa popklubbar i Sverige. Då är den svår att fly om man som jag gillar indie. Men det finns ett oändligt hav av bra låtar där ute, vilket får en att inse hur trist det är att fredagar på nation bara kan sluta på två sätt.
På frågan om vad jag tycker bör spelas istället föreslår jag något av Bob Hund. Festen är över passar ju tematiskt och spelas dessutom av ett delvis skånskt band. Vad jag tycker verkar som det perfekta förslaget skrattar de andra åt. De försäkrar mig om att jag är galen och att “om du någonsin skriver om det här bör du nog fan använda pseudonym”. Suck. Jag som bara ville höra ord som föder liv.
