Vad innebär det att flytta utomlands? Att tappa fotfästet och bygga upp det på en annan plats. Lundagårds skribent Nina Morby sammanfattar sin utbytestermin med snart två veckor kvar till hemfärd.
Det är fest och jag delar en cigarett med någon jag just träffat. Mot fonden av ljusslingor och förvirrade människor undrar han hur jag trivs i Birmingham och jag svarar med ett obetingat “I love it”. Då höjer han på ena ögonbrynet och börjar raljera över stadens alla olägenheter innan han fimpar cigaretten mot skosulan.
Tre månader tidigare hade jag landat i ett regnigt Storbritannien. Efter en stressig sommar var jag trött nästan jämt, tyckte att vattnet smakade konstigt och grät ofta till Ed Sheeran. Det tog mig två veckor att förstå hur spisen fungerar och jag hade alltid på mig för mycket kläder. Min hemlängtan nådde sin kulmen första natten efter skolstart när tre män i rånarluva sparkade in ytterdörren. Efteråt la jag en brödkniv under madrassen men sov ändå dåligt i flera veckor.
Konstigt nog gick den bittra eftersmaken över snabbt. Nya sammanhang tenderar att fungera så; som ett slags mentalt undantagstillstånd. Den höga koncentration av intryck gör det till en omöjlighet att älta något alls. I samma veva slutade jag lyssna på Ed Sheeran och tillägnade min nya bostadsort en egen Spotifylista. Min hyresvärd bytte till ett säkrare lås och visade mig hur man använder gasspisen. Jag fick ett sammanhang och lärde mig skåla på olika språk. Träden var gröna i november och jag grät nästan bara när jag skrattade.
Jag tror egentligen inte att det spelar så stor roll var man åker. Att flytta utomlands och hamna i en helt ny kontext är att tappa fotfästet för att sakta etablera det på en annan plats. Vissa saker känns främmande i början innan de växer på en och blir till vilken annan trivialitet som helst.
Och under tiden hittar man sig själv. I taxibilar. På ett hostel i London. Efter ett inbrott.
Nu är träden nästan nakna. På radion spelas julmusik och om snart två veckor åker jag tillbaka hem till Sverige. I tre månader har jag raljerat över vänstertrafik, trekantsmackor och en obegriplig dialekt men när någon frågar mig hur jag trivs proklamerar jag stolt min kärlek till en ganska ful industristad. Det ligger fortfarande en brödkniv under min madrass och vattnet smakar lika konstigt som när jag kom hit. Men det spelar ingen roll, för efter att personen jag just träffat har fimpat cigaretten mot skosulan går jag tillbaka in och dansar med mina vänner, utan någon hemlängtan kvar och med en smärtsam insikt om att ingenting varar för evigt.
