Boelspexarna hade i slutet av oktober sin återuppsättning av ursprungsspexet Henry VIII. Därmed lämnar de sin 25:e uppsättning bakom sig och blickar nu framåt. Vid starten 1994 revolutionerade de den mansdominerande spexscenen i Lund.
På översta trappsteget av Tegnérstatyn i ett soldränkt Lundagård står Boelspexarnas förman Caroline Lövstedt. Framför henne står ett hundratal ”boelister” som samlats för medaljeringen inför
premiären av Henry VIII. Stämningen är elektrisk. En förbipasserande man stirrar skeptiskt mot folkhopen innan han försvinner ner mot Stortorget.
– Ikväll är det slutsålt, ropar Caroline Lövstedt till spexarna som jublar i kör.
Inne i Stora salen gapar de 737 stolarna tomma. På scen står en ensam spexare och värmer upp rösten.
– Klockan 19.15 serveras stötgrogg i galleriet. Den tar vi innan premiären för att peppa varandra, säger Caroline Lövstedt till mig.
Överallt ränner uppspelta spexare omkring. I köket förbereder Sexmästeriet trerätters-middagen som ska serveras under sittningen efter föreställningen.
– Vi blir 300 personer, vilket är ett jämt och bra nummer, skrattar köksmästaren.
Hon säger åt några killar att sila rödvinsåsen, som bubblar i en enorm stekhäll.
När klockan närmar sig 19 samlas skådespelarna i ett nedsläckt rum bakom Stora scenen. De stretchar och gör röstövningar. På en stol står regissören.
– I dag är det premiär och det är fucking utsålt. Det sitter en människa på varenda stol och i dag kommer vi behöva stötta varandra. Vi ska tala så högt och tydligt att spottet yr på orkestern, ropar hon till skådespelarna.
De 106 spexarna samlas och utbringar en skål till tonerna av En värld full av liv. Det är en kvart kvar innan ridån går upp. I samlad trupp smyger de ut på scenen. Regissören håller i ett manus i ena handen, ett plastglas i den andra. Några scener in i Henry VIII kramar skådespelarna och regissören om varandra.
– Det här är så bra, säger hon.
På samma scen, exakt 24 år tidigare, stod en nervös, men stolt, regissör. Hon heter Pia Dellson och är en av Boelspexarnas sju grundare. Känslan då var att allt stod på spel.
– Hela Stora salen var som en tryckkokare. Om vi misslyckades skulle det dröja flera decennier innan någon vågade sig på det här igen. Men så roligt som publiken hade då har jag aldrig varit
med om. Tre personer trillade bokstavligen talat av stolen av skratt, berättar hon.
Bordet framför henne är belamrat med gamla programblad, namnlistor över före detta ”boelister” och jubileumsölflaskor. Hon sorterar inför det annalkande 25 års-jubiléet.
– Men många tror att vi är mycket äldre än så. När min son var i sjuårsåldern berättade han för sina lärare att hans mamma grundade Boelspexarna. Då sa de ”nä du lille vän, de är mycket äldre än så”, säger Pia Dellson.
Numera ses Boelspexarna som ett självklart inslag i Lunds studentliv. Men förekomsten av ett spex med enbart kvinnor på scen var något nytt och möttes med ett visst mått av skepsis våren 1994.
– Vissa var överlyckliga medan andra klappade en på huvudet och sa ”hörde att ni bokat Stora salen, den är ju väldigt stor. Ni kanske ska börja med konsertsalen”, berättar hon.
Premiären lockade omkring 3000 besökare, vilket i princip innebär att samtliga föreställningar var utsålda.
– För att uppmärksamma biljettsläppet behövde vi ett pr-trick. Det var så sfinxbekransningen kom till.
Sfinxen har sedan dess varit Boelspexarnas logga.
– De sitter där uppe och tittar rakt in i Stora salen. Sfinxer är magiska och kvinnliga, gåtfulla, allseende och allvetande, säger hon.
När Pia Dellson kom till Lund ville hon skriva manus till ett större spex, men varken Lunda- eller Toddyspexet tillät detta.
– Jesperspexet var ett alternativ men traditionellt sett så skrev killar manus och kvinnorollerna blev ofta bihang till huvudrollerna såsom sekreterare, mamma eller fru, säger Pia Dellson.
Våren 1994 var det Lundakarneval, och enligt henne saknades ett forum för att ta tillvara på de kvinnliga begåvningar som dök upp vart fjärde år.
– Det handlade helt enkelt om tillgång och efterfrågan. Då var det enda logiska att starta ett stort spex med bara tjejer på scen, säger hon.
Under karnevalen delade de ut rosa lappar för att rekrytera kvinnor som gjort ett starkt avtryck.
– Vissa killspexare var nedlåtande och förment uppmuntrande. De kände sig kanske hotade, vilket inte vore så konstigt. Jag är tacksam att sociala medier inte fanns för där hade vi förmodligen drunknat i hatiska kommentarer från olika tyckare, berättar hon och fortsätter:
– Men jag minns ett fantastiskt replikskifte på sista föreställningen 1994 mellan två kända Lundaspexare. I pausen konstaterade den ene att ”de är bra”. Den andre svarade lite motvilligt ”mm. Jävligt bra”, säger Pia Dellson.
En som var väldigt aktiv i Lundaspexarna under den här perioden är Johan Wester. För vissa är han kanske mer känd som ”Kajan” i humorprogrammet Hipp hipp, eller som programledaren som ersatt Rickard Olsson i långköraren Vem vet mest. Han beskriver uppkomsten av Boelspexarna som förlösande.
– Lundaspexarna blev ibland kritiserade för att det bara var killar på scen. När Boelspexarna kom var det otroligt glädjande och något jag personligen önskat länge. Nu blev det en balans i det hela och berikade paletten av kulturyttringar i Lunds studentliv, säger han.
Han menar att mångfald inom spex är oerhört viktigt, men lyfter samtidigt vikten av att behålla traditioner.
– Jag tycker det är både charmigt och klokt när man kan utvecklas samtidigt som man behåller sin historia, säger han.
Johan Wester minns den första generationen av boelspexare som väldigt stark.
– Direkt satte man en nivå som jag tror har varit väldigt värdefull för Boelspexarna. De har blivit en stark bärare av lundensisk humor, säger han.
På Boelspexarnas expedition i AF-borgen sitter förmannen Caroline Lövstedt. Kontoret är stökigt och på golvet står ett tjugotal ölbackar staplade på varandra. Fyra veckors intensivt slit, som kokats ned till fyra föreställningar, är över. Trots det ser hon pigg ut.
– Att vi har blivit så stora på så pass kort tid har gett oss ett starkt självförtroende och en väldig skjuts i ryggen, säger hon.
Att vara ett så pass ungt spex ser hon som en utmaning full av möjligheter.
– Vi har ju inte en 100-årig historia som exempelvis Lundaspexarna, och är inte helt förankrade i jorden än. Vi har växt snabbt och förändrats mycket genom åren, då finns det utrymme för fortsatt förändring. Det finns en känsla av att allt är möjligt och världen finns där för att erövra, säger Caroline Lövstedt.
Höstmörkret har lagt sig utanför Pia Dellsons villa i Lund. Hon sitter rakryggad. På hennes svarta kavajslag glimmar en pin i form av en sfinx.
– Nu har Lund bidragit med en kvinnlig ärkebiskop, en universitetsrektor och två karnevalsgeneraler, men fortfarande har Sverige inte haft någon kvinnlig statsminister. Boelspexarna är just ett sådant forum där en statsminister kan odlas fram. En som är van vid att ta ordet, snacka med folk och organisera saker på ett bra och roligt sätt. Än är vi inte framme, säger Pia Dellson.
