Genusvetenskapliga institutionen i Lund firar 40 år av akademiska studier. Samtidigt som forskningsfältet skördar stora framgångar inom akademin kritiseras det allt hårdare för att inte ta hänsyn till biologi.
– Ni är välkomna att ställa kritiska frågor men jag är mer på humör att fira, säger Sara Goodman, föreläsare i genusvetenskap vid Lunds universitet och ler brett.
Åhörarna i Edens hörsal skrattar. Genusvetenskapliga institutionen i Lund firar 40 år genom en heldag av panelsamtal och mingel. Sara Goodman har fog för sin positivitet. Under hösten har sju forskningsprojekt med koppling till institutionen tilldelats mångmiljonbelopp. Skaran som vill studera genusvetenskap är dessutom på tillväxt. Sedan genusvetarprogrammet startade har antalet totalansökningar ökat från 132 höstterminen 2007 till 248 år 2017.
– Det är en paradoxal tid för oss. Vi har en väldigt stark forskningsmiljö samtidigt som det blåser ultranationalistiska högervindar som är anti-genus i samhället. Genusvetenskapen attackeras ju återkommande, men nu är det en ökad intensitet. Vi blir en halmdocka för allt möjligt, säger Lena Karlsson, prefekt på Genusvetenskapliga institutionen i Lund.
Kritikerna påstår bland annat att fältet är ideologiskt präglat och att biologiska förklaringar underskattas. Mia Liinason, docent
i genusvetenskap vid Göteborgs universitet, tror att en orsak till kritiken är att förtroendet för kvalitativ forskning i stort är på nedgång. Samtidigt tror hon inte att genusvetare bör försvara sig genom att påstå att den forskning de bedriver är som all annan vetenskap.
Hon menar att ett av syftena med ämnet har varit att öka mångfalden vid universiteten och stärka meritokratin. Ett annat syfte har varit att vidareutveckla hur vetenskap bedrivs, bland annat genom att arbeta över ämnesgränser och uppfatta kunskapsproduktion som en kollektiv process.
– Många som går i dialog med de här kritikerna gör det genom att betona att genusvetenskapen är ett vetenskapligt ämne som alla andra. Problemet är att man då inte förändrar akademin vilket har varit en del av det feministiska kunskapsprojektet ända sedan början, säger Mia Liinason.
Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har blivit en representant för kritiken mot genusvetenskap i offentligheten.
I en granskande artikelserie har han skrivit att genusvetenskapen blivit en överkyrka på svenska universitet och kritiserar bland annat de kvoteringsregler för litteraturlistor som Statsvetenskapliga institutionen i Lund tillämpar. Nu är han tjänstledig för att skriva en bok om svensk jämställdhetspolitik och genus.
– Jag har aldrig fått så mycket genomslag för någonting jag har skrivit tidigare, så då blir man såklart motiverad att fortsätta, säger han.
Ivar Arpi studerade själv samhällsvetenskapliga ämnen i Lund och har i efterhand reagerat på att studier som visar på biologiska skillnader mellan könen inte inbakas i undervisningen.
– När det uppenbarades för mig att det finns en mängd studier som visar på biologiska skillnader undrade jag varför jag aldrig fick veta det när jag läste sociologi. Varför var allting socialisering och maktrelationer? Jag skulle gärna se hur man skulle kunna inkorporera biologi med intakta teorier om könsmaktsordning, patriarkat och strukturell diskriminering, säger han.
Intresset för biologi som förklaring till skillnader mellan kvinnor och män är högaktuellt, med förespråkare som den kanadensiska psykologforskaren Jordan Peterson.
Även i Lund syns tecken på ett nyväckt intresse. När Germund Hesslow, professor i associativ inlärning, medverkade i Studentafton den 26 november för att prata om arv och miljö sålde biljetterna slut.
Varför är genusvetenskapen så debatterad i dag?
– Genusvetenskapen blir ett samlingsord för en bredare tendens där man ser könen som helt socialt konstruerade och skillnader i utfall mellan könen som resultatet av diskriminerande strukturer, som orättvisor som måste korrigeras. Den synen har aldrig haft särskilt stort stöd
i befolkningen, men samtidigt har den ett väldigt stort inflytande på universiteten, säger Ivar Arpi.
Lena Karlsson, prefekt på Genusvetenskapliga institutionen, delar inte Ivar Arpis uppfattning om att biologins betydelse underskattas inom fältet. Hon menar att uppdelningen mellan biologiska studier och genusvetenskaplig forskning överdrivs i den offentliga debatten.
– Vi har forskare som har ett ben inom medicin och det finns en massa biologer som tar in genusforskning i sitt arbete. Vi genusvetare menar att det sociala, kulturella och det biologiska samverkar, men vårt forskningsfält studerar ju i huvudsak det kulturella och det sociala, säger Lena Karlsson.
