Sedan några år tillbaka har främst kvinnor börjat dela avklädda bilder på sig själva på sociala medier i syfte att öka representationen av kroppar i det offentliga rummet. Under tidigt 1900-tal skar suffragetter knivar i konstverk föreställandes avklädda kroppar. Lundagård har grävt djupare i kroppsaktivismen och dess historia.
Jag scrollar igenom flödet på Instagram där jag följer ett tiotal kroppsaktivister. Bilder på kvinnor i olika former och färger, oftast i underkläder, rullar förbi mina ögon. En del av bilderna är roliga. Andra har fokus på att se sexiga ut.
Hedda Vitestam befinner sig i Kapstaden i Sydafrika där hon i anslutning till sina socionomstudier gör praktik på ett härbärge för missbrukare i återhämtning. Vi talas vid via Facetime en onsdagsförmiddag i september. Det är kallt i Sydafrikas vinter och hon sitter inbäddad i täcken under vårt samtal.
Hedda Vitestam lägger upp avklädda bilder på vänner och bekanta på sitt Instagram-konto vitestam.hedda. De flesta bilderna är tagna på stranden eller i skogen. Hennes konst handlar till stor del om att ta tillbaka makten över hur kvinnor porträtteras på bild, sin sexualitet och sin kropp.
– Jag vill komma till en tid där ingen kropp är bättre eller sämre än en annan, säger hon.
Hedda Vitestam har alltid älskat att fotografera. Hon har totalt haft tre utställningar i Lund. Den första var på Hallands Nation i Lund år 2016 och hette Tuttar som tuttar. Utställningarna har främst fått varma mottaganden men det har inte varit helt oproblematiskt. Hedda Vitestam har svårt att förstå de som reagerar negativt på hennes konst.
– Det är främst den äldre generationen som har problem med mina bilder. Efter min första utställning skrev äldre män sms till mig där de bad om att få bli fotade och kom med obehagliga förslag. Äldre kvinnor sa att jag förstör för unga kvinnor, säger hon.
Hennes nuvarande Instagramkonto är det sjätte i ordningen. Instagrams riktlinjer tillåter inte nakenhet även om bilderna är konstnärliga eller kreativa. Hedda Vitestam tycker att det är godtyckligt hur deras riktlinjer följs. Att det är orättvist att killar får lägga upp bilder på sig själva när de nakenbadar och att olika företag får lägga upp avklädda sexdockor, medan hon inte får lägga upp en neutral nakenbild på sig själv och sina vänner.
– När killar postar avklädda bilder på kvinnor, oavsett om de är sexuellt porträtterade eller inte, räknas det automatiskt som konst, men när jag gör det blir det av någon anledning provocerande.
Hon vill inte avsäga sig epitetet ”kroppsaktivist” men känner inte heller att hon går under den stereotyp som detta begrepp innebär eftersom hon hade ett annat syfte med sina bilder när hon började fotografera.
– Den kroppsaktivistiska normen går ut på att ändra bilden av vad sexualitet är och kan vara. Från början hade jag ett estetiskt syfte snarare än ett aktivistiskt och politiskt. Men när någon [Instagram exempelvis reds.anm.] kommer och säger ”stopp” blir det att ta bort min del av yttrandefriheten, säger hon.
Hedda Vitestam vill förmedla att det är våra skillnader som gör oss vackra och att det nog alltid kommer finnas en norm som är svår att inte bli påverkad av.
– I den bästa av världar ska man inte behöva säga att något är ”finare” eller ”fulare”, säger hon.
Jag letar vidare på Instagram och söker på olika hashtags: kroppsaktivism, kroppspositivism, bodypositive. Jag hittar ett konto med namnet matildajanzonn. Hon har 14 000 följare och jag bestämmer mig för att skicka ett mejl och fråga om hon vill ställa upp på fotografering och intervju. Det är någonting i hennes uppsyn och ton som är självsäkert och samtidigt sårbart. Hon svarar inom en timme. Hon ställer gärna upp.
Jag och fotografen Magnus Göransson åker bil till Helsingborg för att fotografera och intervjua Matilda Janzon i en studio. Vi börjar med att dricka kaffe och äta wienerbröd och samtalet kommer snabbt in på ämnet kropp.
Matilda Janzon startade sitt Instagram-konto för ett och ett halvt år sedan. Hon var inspirerad av bland andra konstnären Stina Wollter, som har filmat sig själv där hon dansar halvt avklädd i syfte att visa upp en avslappnad självbild. Syftet med Matilda Janzons Instagram-konto är att neutralisera och normalisera variation när det kommer till vilka kroppar som blir representerade. Men det allra viktigaste för henne är det inre måendet.
– Jag vill att representationen breddas så att det inte längre blir nödvändigt att diskutera hur människan i tv-rutan ser ut, att det yttre inte ska spela så stor roll i vårt samhälle som det gör i dag, säger hon.
Katarina MacLeod är professor i konstvetenskap på Södertörns Högskola i Stockholm. Hon disputerade med sin avhandling Lena Cronqvist: Reflections of Girls vid Lunds universitet år 2006. Hon var inspirerad av konstnärer som den brittiska 90-talsikonen Sarah Lucas i rörelsen ”Brit art”. En rörelse som motarbetade den idealiserade kvinnokropppen.
Den kvinnliga kroppen har alltid varit allas angelägenhet. Hur den ska se ut, hur den ska klä sig, vad den får och inte får göra. I grund och botten handlar det om frihet. Att få äga rätten till sin egen kropp
Katarina MacLeod säger att dagens kroppsaktivism är komplex.
– Den manliga blicken är fortfarande väldigt närvarande, även i kroppsaktivisters flöden. Många av bilderna representerar sex, säger hon.
Katarina MacLeod har studerat den ambivalens med vilken den unga kvinnan har porträtterats som figur i konsten. Hon har dragits mellan att framställas som oskuldsfull och ett sexuellt objekt.
– Gå på ett valfritt stort museum i västvärlden, det är bilder på den nakna kvinnokroppen i varje rum, säger hon.
Kroppsaktivism är inte ett så nytt fenomen som man kan tro. Katarina MacLeod är intresserad av vad kvinnor och aktivister har gjort historiskt för att förändra de snäva kroppsidealen och kvinnors rörelsefrihet i stort. Till exempel år 1914 då sufragetten Mary Richardson drog en kniv genom duken på Diego Velázquez kända konstverk Venus med spegel.
– Sufragetterna protesterade mot att skönhetsidealet är så ouppnåeligt att det bara ryms på en duk. De hävdade att den riktiga skönheten sitter
i vad vi gör och vilka värderingar vi har – inte i hur vi ser ut, säger hon.
Katarina MacLeod har själv inte Instagram.
– Bilder speglar inte bara ett samhälle utan är med och skapar det. På samma sätt speglar de inte heller ideal utan skapar dem, säger hon.
På frågan om varför hon tror att kroppsaktivism till stor del är en kvinnlig rörelse svarar Katarina MacLeod att det självklart finns ett svåruppnåeligt manligt ideal också men att förklaringen kan ligga i hur kvinnor har varit begränsade historiskt. Att det därför är vanligare att kvinnor känner ett behov av att ”ta tillbaka” makten.
– Den kvinnliga kroppen har alltid varit allas angelägenhet. Hur den ska se ut, hur den ska klä sig, vad den får och inte får göra. I grund och botten handlar det om frihet. Att få äga rätten till sin egen kropp, säger hon.
Katarina MacLeod är mer intresserad av att studera kvinnans möjligheter till rörelse- och handlingsfrihet än rådande kroppsideal. Hon frågar sig vad som är mest intressant: hur man ser ut eller vad man får lov att göra i samhället. Hon tror inte heller att det är helt och hållet kroppsaktivisternas ansvar att få till en skillnad i vilka kroppar som får synas i det offentliga rummet.
– När man breddar representationen i till exempel reklam får man också en större köpgrupp som blir sedd. Man kan inte tänka bort kapitalismen och profiten. Dessa samhällsfunktioner kan verkligen påverka hur kroppen blir representerad, på gott och ont, säger hon.
Författaren och DN-skribenten Lena Anderssons krönika Reklamen uppfann inte skönheten, som publicerades i Dagens Nyheter förra året, argumenterar för att vi inte blir påverkade av bilder omkring oss, utan att det är våra önskningar och vår längtan som projiceras på de bilder vi ser. Hon skriver ”Jag tror helt enkelt att teorin om social härmning saknar förklaringsvärde, därför att reklamen och berättelserna inte skapar någonting i oss, utan bekräftar det vi redan vet. Vi härmar, men bara det vi vill ha.”
Den kroppsaktivistiska rörelsen får sägas gå i polemik mot detta påstående. Att bred representation skulle vara betydelselöst, så som Lena Andersson antyder, är det många som motsätter sig. Och inte bara i kroppsaktivistiska läger. Det har visat sig att bred representation är lukrativ i försäljning av till exempel underkläder. RnB-sångerskan Rihannas underklädeskollektion XFENTY:s marknadsföringskampanj gick ut på att ha modeller i olika storlekar, hudfärger och åldrar. Märken som Lindex och Weekday satsar också på att ha en bredare representation av kroppar i sin marknadsföring, och tar kroppsaktivister från Instagram till hjälp.
Lena Andersson är dock inte ensam om att rikta kritik mot rörelsen. Journalisten Lisa Magnusson skriver i DN den 22 september 2018: ”De (kroppsaktivisterna, reds.anm.) ser världens fixering vid kvinnors utseende, det eviga skärskådandet och värderandet, och de kommer fram till… att tjocka kroppar också är vackra, och att detta är det budskap som behöver trummas in. De tar sig alltså aldrig ur själva förutsättningarna för skönhetshetsen – att det är särskilt viktigt hur just kvinnors kroppar ser ut – de befäster den.”
Lisa Magnusson fick mycket kritik för sin text. Den stockholmsbaserade kroppsaktivisten Cassandra Klatzkow skrev till exempel på sin Instagram den 7 oktober 2018: ”Jag önskar såklart också att vi inte alls brydde oss om hur vi ser ut och att vi slutade jämföra oss med varandra. Men vägen dit är extremt lång, och om jag på vägen till det slutmålet kan bidra med att hjälpa folk med deras självbild genom att stolt visa upp min tjocka kropp som ett motstånd mot den smala kropp som vi konstant blir matade med kommer jag göra det.”
Matilda Janzon klär bekvämt av sig kläderna under vår fotografering. Det märks att hon är van vid att bli fotograferad och hon samspelar avslappnat med fotografen Magnus. På det vänstra benet och på axeln har hon tatuerat in citat från en Mumford & Sons-låt. Hon sitter i en grå fåtölj och sminkar sig medan vi pratar.
På frågan om den kritik som riktas mot den kroppsaktivistiska rörelsen svarar hon att det är en dov känsla av att inte kunna göra rätt som drabbar henne. Vi talar vidare om att se kroppen som ett verktyg i stället för att hänga upp sig på dess utseende.
– Jag tror att det är viktigt att släppa på prestationskraven. Mitt värde ligger inte i hur jag ser ut. Vi kan i stället fokusera på att vara tacksamma över våra kroppsfunktioner, säger hon.
När Matilda Janzon lägger upp avklädda bilder på sig själv har hon ibland fått bilder på penisar i sin inkorg tillsammans med meddelanden som “I love you”.
– Syftet med de avklädda bilderna är inte att förmedla sex, det jag vill säga är ”såhär kan en kropp också se ut”.
Matilda Janzon är öppen med att livet inte alltid är perfekt. Hon är transparent med alla delar av sitt liv och har inget intresse av att visa upp en retuscherad och förljugen bild av verkligheten.
– Den finaste kommentaren jag har fått var från en trettonårig flicka som sa att jag har räddat livet på henne. Hon var på väg att ta livet av sig men genom mitt Instagram-konto fick hon kraft att fortsätta. Det är ett kvitto på att jag behövs, säger Matilda Janzon.
När jag och Magnus sätter oss i bilen för att åka hem går jag in på min Instagram igen. Matilda har postat en Instastory om fotograferingen som vi precis har utfört. Jag lägger ner mobilen i handskfacket och tittar på utsikten genom fönstret. En räv springer över motorvägen. Jag hinner tänka att den förmodligen inte funderar särskilt mycket på hur den ser ut.
