Beslutsångest, myntkastning och att aldrig bli nöjd. I veckans krönika skriver studentlivskrönikör Maja Wilhelmsson om det eviga velandet.
Jag är en rätt velig människa och ofta funderar jag länge över beslut som egentligen är små. Framförallt är jag nästan aldrig nöjd. Detta personlighetsdrag har tyvärr bara förstärkts sedan jag började plugga. När det är ansökningstider inför kommande verksamhetsår intresseanmäler jag mig till fler poster än vad jag kommer hinna med under alla mina år i Lund. Det är allt från styrelser, spex, sektionsposter till politiska engagemang. En fredag är jag bjuden på fyra olika fester och besviket måste jag inse att jag inte hinner med alla. När jag på söndagen lagar matlådor står jag i mitt stökiga lägenhetskök och tänker att det egentligen vore roligare att uppleva studentlivet i en studentkorridor.
Jag har prövat olika strategier för att enklare välja rätt. Många gånger har jag skrivit listor med fördelar och nackdelar inför olika val och försökt bena ut vad jag vill och vad jag inte vill. Jag har kastat mynt i hopp om att jag när myntet är i luften ska känna vad det är som jag mest vill. Jag har ringt min familj och mina vänner. Men trots alla metoder blir besultet lika svårt.
Beslutsångesten, som visar sig likväl när jag väljer godis på ICA som när jag väljer engagemang, är svår att hantera och varken logik eller känsloargument biter på den. Allting verkar roligt och jag önskar hela tiden att jag vore någon annanstans än där jag är. Och hur jag än väljer så verkar gräset alltid vara grönare på andra sidan.
Varför är det så svårt att välja, och varför blir jag aldrig nöjd? Kanske är det för att valmöjligheterna är oändliga. Det finns alltid tillräckligt många alternativ för att det inte ska gå att få en bra bild av alla. Eller så är det för att jag via sociala medier, filmer och serier matas av en vardag som verkar mycket bättre än min. Hur orimlig dessa tillrättalagda eller påhittade liv än är. Eller så är det kanske rädslan över att det inte ska bli helt perfekt som är den starkaste drivkraften för min velighet?
Vad det än är som får mig att slita mig i håret och vända på varje sida av valen så inser jag ändå att det inte spelar så stor roll. Jag vet inte hur det skulle blivit om jag valt annorlunda. Dessutom så resulterade förra årets intresseanmälningar i engagemang som varit roliga, de flesta festerna är ganska lika varandra och egentligen så älskar jag att få ha mitt egna kök och slippa trängas med korridorkompisar som inte verkar förstå att matrester möglar om de inte städas bort. Så jag borde kanske vara nöjd som det är.
