Studentlivskrönikör Eric Sarkar Nilsson måste denna vecka finna det fina i att vara fotgängare i en stad där cykeln ständigt står i centrum.
Barnförbjudna uttryck ekar mellan bostadshusen och centralstationen vid busshållsplats B. En äldre dam ser förnärmat på mig, men det struntar jag i. I stället sparkar jag frustrerat på min fulsnygga cykels blå framhjul. “Vänta, jag ringer tillbaka. Mitt cykellås går inte upp” väser jag besegrat till min kompis i andra änden av luren. Jag inspekterar låset. Det verkar ha frusit fast över julen. Sakta smyger sig insikten på att jag är cykellös i en cykelstad.
Jag står i ett hav av cyklar, och det är inte ens den enda cykelparkeringen vid stationen. Cykeln är en väsentlig del av att bo i Lund. Det är inte ovanligt att i Lund se cyklister med dyra hövdinghjälmar eller gruppchattar där färdölens vara eller icke vara diskuteras. Kärlekshistorier här börjar med “min kedja hoppade av och då kom hen och hjälpte”. Inte en enda har inletts med ett löst skosnöre.
Det är inte konstigt att Lund är en cykelstad. Studenter är miljömedvetna, lagom fattiga, och har framför allt bråttom till föreläsningar och fester. Vi kan klaga hur mycket vi vill på att kullerstensgator är ofullkomliga som underlag, men när bilar och bussar ständigt måste tuta och väja för nonchalanta cyklister råder det ingen tvekan om vem som äger vägen i den här staden.
Efter att tjurigt ha strövat fram i tio minuter finner jag mig på en bakgata jag inte känner igen. Nu står jag framför matta hus målade i regnbågens alla färger. Som värsta turisten hukar jag i snön och knäpper bilder på dem. Jag hade helt missat husen om jag satt på min cykel, jag hade haft för bråttom. Det var tur att jag promenerade. Lund må vara en cykelstad, men den kan även vara en fotgängares. Det finns tider då man måste skynda sig, men det finns även stunder då man gör bäst att strunta i cykeln och bara ta in omgivningen under en långpromenad. En annan fördel är att jag slipper bry mig om kullerstenen.
Telefonen blinkar till igen och meddelandetexten “När är du framme?” syns på startskärmen. Jag tar upp Google Maps, trycker på symbolen för fotgängare och ser linjer för en mängd olika rutter uppenbara sig. En säger 25 minuter och en annan, som jag aldrig utforskat innan, säger 35. Jag tar den senare. Mina vänner får helt enkelt lära sig vänta. Cykeln kommer ändå sitta fast fram till våren.
