Incidenter från Lunds universitet har de senaste åren skapat debatt om akademisk frihet världen över. Ordval, könskvotering och politisk korrekthet har stått i fokus. Men diskussionen om gränserna för statens inflytande och lärarens frihet är minst lika viktig.
Den 14 september 2018 publiceras ett webbinlägg om en biologiprofessor i Lund som ska ha ”pressats hårt efter att ha föreläst om biologiska könsskillnader”. Organisationen bakom inlägget är Academic Rights Watch (ARW). En liten stiftelse med säte i Lund som sedan 2012, inte helt okritiserat, gjort sig till fanbärare av den akademiska friheten, lärarnas rätt att undervisa fritt.
Med ARW:s publicering blir händelsen sprängstoff i den nationella och internationella debatten om akademisk frihet. Huvudpersonen är biologiprofessorn Germund Hesslow och det är när han håller föreläsningen Arv och miljö på läkarprogrammets andra termin som uppståndelse utbryter.
– Jag har hållit föreläsningen i minst 25 år och den har inte alltid uppfattats som kontroversiell, säger Germund Hesslow på sitt något dammfyllda kontor på ett BMC under renovering.
I samband med föreläsningen hör en student av sig till programnämndens ordförande Christer Larsson och strax därefter även till rektorsämbetet. Studenten menar att Hesslows föreläsning är kränkande och antifeministisk. Rektor Torbjörn von Schantz initierar en utredning om trakasserier och snart vidtas, trots att utredningen konstaterar att det inte har förekommit några trakasserier, en rad åtgärder: riskanalys, åtgärdsplan, nya kursmål och en föreläsning om genusterminologi
i direkt anslutning till Hesslows föreläsning.
Germund Hesslow är mycket kritisk till åtgärderna och tycker att de enbart är ideologiskt motiverade.
– Det är ett sätt för en ängslig ledning att undgå kritik. Jag tycker att de agerat principlöst och fegt, säger Hesslow.
Enligt honom har samhälleliga strömningar av allmän ängslighet trängt sig in på universitetet och han frågar sig hur lärare i fortsättningen ska våga föreläsa om känsliga ämnen. Han menar vidare att idéer inspirerade av rörelser på campus i USA har gjort att toleransen för vissa åsikter, uttryck och vetenskapliga rön blivit så låg att det försvårar en intellektuell diskussion.
– Det finns tendenser att tysta personer som man inte håller med. Jag tror det är ytterst skadligt och dessutom går det emot själva idéen och poängen med ett universitet, säger Germund Hesslow.
Lunds universitets (LU) rektor Torbjörn von Schantz håller inte med om att ledningen agerat ängsligt.
– Det är snarare ett tecken på eftertänksamhet hos ledningen som förstår dimensionen och konsekvenserna av att ha en ensidig syn på ett problem, säger han och tycker sig se en tendens att människor gömmer generaliseringar och kränkningar bakom parollen akademisk frihet.
Jag läser vidare på ARW:s hemsida och fastnar vid ett inlägg från hösten 2017. Det handlar om en tumregel på Statsvetenskapliga institutionen i Lund som sedan ett tiotal år tillbaka föreskriver minst 40 procent kvinnliga författare på kursernas litteraturlistor. Men på kursen Det moderna samhället och dess kritiker har kursens lärare Erik Ringmar bara 16 procent. När han utan institutionens tillåtelse tar bort en kursbok av den amerikanska professorn Judith Butler drar en konflikt om Judith Butlers vara eller icke vara på litteraturlistan igång. Den inleder något principiellt större – diskussionen om lärarens frihet.
– Jag förespråkar jämställdhet och i vissa fall även kvotering. Men jag vänder mig starkt mot att riktlinjer uppifrån påverkar det intellektuella innehållet och lärarnas verksamhet, säger Erik Ringmar på en ranglig kommunikationstråd från Turkiet.
Om man som lärare reduceras till en statlig tjänsteman kan lika gärna någon annan göra jobbet.
Ringmar minns de fria tyglar han hade när han undervisade
i Kina och på London School of Economics. I egenskap av lärare bestämde han där över både kursinnehåll och litteraturlistor. Men på Statsvetenskapliga institutionen i Lund, förstår Ringmar snart, fungerar det annorlunda. Här är det i stället institutionsstyrelsen som fattar besluten och bär det yttersta ansvaret.
– Som lärare och examinator är man i grunden tjänsteman, ytterst en representant för en statlig myndighet, och därför begränsas handlingsfriheten av regelverk och policys, säger Björn Badersten, prefekt på Statsvetenskapliga institutionen vid LU.
Erik Ringmar vänder sig mot synen på lärarrollen som statlig tjänsteman.
– Om man som lärare ska reduceras till en statlig tjänsteman kan lika gärna någon annan göra jobbet, säger han.
Händelsen uppmärksammas världen över och inom loppet av ett år har de två fallen från ARW:s hemsida krönt världspressens rubriker. I Tyskland, med dess starka traditioner av akademisk frihet, blir professor Hesslow och Die Judith Butler Affäre en snackis – vad gör Die Dumme Schweden? Men också i Norge, England, USA, ja ända borta i Indien hörs skalven.
Varför detta massiva intresse för en kritiserad biologiprofessor och en statsvetare som inte följer en litteraturlista? Kanske för att de sätter fingret på principiellt viktiga frågor om gränserna för lärarnas yttrandefrihet och självbestämmande i förhållande till staten.
Men hur hamnade vi egentligen här?
Idéen om akademisk frihet går att spåra tillbaka till Bologna år 1158 men fick sin nutida definition i och med Humboldtuniversitetets öppnande i Berlin år 1810. Tanken bygger på att universitetet är självständigt och självförvaltande genom att lärare och forskare styr verksamheten. Gränsen mellan politik och vetenskap ska vara tydlig.
– Efter andra världskriget och nazismens härjningar var akademisk frihet och särskiljandet mellan politik och vetenskap högt prioriterat. Man såg att staten inte alltid har rätt och i någon form av beredskapsanda ville man därför försäkra sig om en fristående akademi, berättar Svante Nordin, professor i Idé- och lärdomshistoria vid LU och fortsätter:
– Därefter har det inte funnits samma behov av att slå vakt om akademisk frihet och idéen har delvis fallit i glömska.
Idéen om en självständig akademi utmanas på 1960-talet när efterkrigstidens stora barnkullar äntrar svenska universitet och mångdubblar antalet studenter. Den allt större organisationen och pengaflödena dit ökar statens behov av att kontrollera och effektivisera verksamheten. Högre utbildning växer fram som ett nytt politiskt fält och den så kallade universitära epoken, då stora delar av utbildningsväsendet styrts av professorerna, är därmed förbi.
– Universitetet blir viktigt i det framväxande folkhemmet och kunskapssamhället. Nu fick också lägre samhällsklasser möjlighet att studera på ett universitet som tidigare varit ett huvudsakligen borgerligt och manligt privilegium, säger Johan Östling, docent och universitetslektor i historia vid LU.
Samtidigt växer en rigid reglering av universitetets organisation fram.
– Det var ett detaljrikt, nästan sovjetiskt regelverk som noga reglerade hur, var och när beslut skulle fattas. Men under ytan var akademiska friheten ändå stor, säger Mats Benner, professor
i forskningspolitik på Ekonomihögskolan i Lund.
Under årtiondena som följer blir regelverket successivt ifrågasatt och nedmonterat. ”Släng, ta bort, avreglera: låt universitetet och marknaden bestämma!” låter tongångarna under det nyliberala 90-talet och snart återstår inte mer än en tunn strimla av universitetsreglering.
Med den organisatoriska friheten kommer krav på motprestationer: resultatredovisning, kvalitetsutvärdering och måluppfyllnad. En ny typ av styrning gör entré. En luddigare styrning, som på många håll innebär mer politiskt inflytande, mindre inflytande för kollegiet och mer för administration och styrelser.
I Lunds universitetsstyrelse är näringslivsrepresentanter plötsligt i majoritet och en extern ledamot tillsätter ordförandeskapet i stället för den kollegialt valda rektorn. ”Regeringen behöver någon att diskutera långsiktiga strategier med”, motiverar dåtidens utbildningsminister Carl Tham, inför vad som efteråt kan beskrivas som en klagokör av akademiker.
– Reformerna gick på tvärs mot idealet om akademisk frihet och idéen om att akademin ska särskiljas från staten för att inte påverkas av politiska influenser, säger Svante Nordin.
När Carl Tham i samma veva skanderar att allt är politik tas ytterligare steg bort från tanken på särskiljandet mellan politik och vetenskap. Svante Nordin minns särskilt när ministern vid ett tillfälle sade att ingen som inte ställer upp på demokrati får föreläsa vid svenska högskolor.
– Jag raljerade lite och sa att varken Platon eller Jean-Paul Sartre i så fall skulle kunna föreläsa på svenskt universitet, säger Svante Nordin.
Tillbaka på ARW:s hemsida. Incidenterna hopar sig och fram träder en vision för lärarna och det intellektuella arbetet som går tillbaka till idealet om akademisk frihet och den universitära epoken. Mer självbestämmande och respekt för lärarkollegiet: ingen regering eller institutionsstyrelse ska lägga sig i vare sig i litteraturlistor eller undervisningsinnehåll.
Men idealet går delvis på tvärs med den välfärdspolitiska linje som det svenska universitetet den senaste hälften av 1900-talet formats efter. Där är läraren i första hand en statlig tjänsteman. Ytterst en representant för staten.
– Olika universitet har olika karaktär. Det svenska universitetet är ett uttryck för det svenska samhällets synsätt och det används som ett redskap i välfärdsstaten, säger Mats Benner.
Erik Ringmar finner sig inte i den rollen. Strax efter Judith Butler-affären flyttar han därför till Turkiet och skriver en bok om akademisk frihet. På hemmaplan fortsätter Germund Hesslow att hålla föreläsningen Arv och miljö. Men han är tveksam till om den kommer finnas kvar så länge till. Och trots kritik från både akademiker och rektor Torbjörn von Schantz, skriver ARW vidare och skapar diskussion om gränsen för statens inflytande och lärarnas frihet.
