Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elfva Barrio skriver om behovet av ett reformerat sjukskrivningssystem för studenter.
Vinterklockan tickar fort. Om drygt en månad ska min kandidatuppsats vara inlämnad. I samma takt som tiden börjar rinna iväg växer den där hopplösa stressen som så många är familjära med. För några veckor sedan drack jag öl med en vän som tog sin examen för ett år sedan. Mellan olika samtalsämnen och skratt nämnde min vän att hen nyligen insett hur grovt ångestframkallande vissa terminer har varit. Med tanke på att varannan student lider av psykisk ohälsa är hen inte ensam om detta. Även mina år vid Lunds universitet har präglats av känslan att jag alltid borde göra mer trots att jag inte alltid orkar mer.
Som det ser ut i dag kan en student endast bli sjukskriven på heltid. Tanken på att förlora en hel termin kan ibland vara skrämmande. Att därför kunna bedriva sina studier på exempelvis halvfart skulle innebära att fler vågar släppa taget. Sjukskrivningssystemet bör helt enkelt reformeras. Precis som i yrkeslivet skulle möjligheten till sjukskrivning på deltid underlätta bekämpningen av epidemin som psykisk ohälsa är. Då hamnar den där väggen som så många går in i längre bort. Likaså skulle det vara underlättande för individen som ska återgå till sin utbildning att få trappa upp sina studier – det vill säga, inte gå från noll till hundra procent på en gång – efter en sjukskrivning på heltid.
Dessutom är det inte enbart en ökad psykisk ohälsa som sätter krav på att underlätta studier på deltid, utan även det framtida behovet av livslångt lärande. För att hänga med i arbetsmarknadsutvecklingen och för att skydda de som blir sjuka bör deltidsmöjligheten vara en verklighet. Problemet ligger kanske i att studier inte ses som en sysselsättning trots att det är en gynnsam investering för både staten och individen.
Vi kommer dock hela tiden tillbaka till den fundamentala frågan om hur man löser problemet med psykisk ohälsa. Målet är väl ändå att förhindra individer från att insjukna? Sjukskrivning är i den här aspekten endast ett plåster på såret. Dock hade kanske min vän och jag kunnat undvika de ångestfyllda terminerna med ett sådant system och, i sin tur, minnas studentens lyckliga dagar som just lyckliga.
Detta är en krönika i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
