Att dricka kaffe är mer regel än undantag och som en röd tråd följer doften av mellanrost och klirret av koppar genom det mesta i Lund. Studentlivskrönikör Ida Lunga reflekterar över kaffets ständiga närvaro och värmande egenskaper.
Vad är det som får allt att gå runt? Cykelhjulen som aldrig slutar snurra och kugghjulen som maler kurslitteratur mellan öronen våra. Runt, runt i studentlivets eviga kretslopp. Livet flyter på. Skulle studentlivet kokas ner till något så vore det kanske just livets dryck – kaffe.
Värmande och uppiggande, lätt motbjudande.
Sömndrucken stapplar jag morgontrött mot badrummet och på vägen slår jag rutinmässigt på vattenkokaren. Tio minuter senare ackompanjeras frukostflingorna av en rykande kopp av kollektivets gemensamma snabbkaffe med en skvätt havredryck. Värmande och uppiggande, lätt motbjudande. Under den fartfyllda och något försenade färden mot universitet skramlar kaffetermosen mot cykelkorgens kant. Säkrad mot februarimorgonens kyla är min kompanjon redo att slå mig följe genom tre timmars föreläsning.
Som en röd tråd följer doften av mellanrost och klirret av koppar genom det mesta jag stött på i Lund. Från att ha vägrat till motvilligt smakat, kan jag nu världsvant hänvisa till närmsta kaffekokare på på universitetet. Milstolpar i form av koppar kaffe stakar ut var dag.
Det är redan lunchtid och förmiddagens möda är förbi. I byggnadens entré säljer dagens organisation in sig med nybryggt kaffe i skrikiga pappkoppar. Studenterna flockas. Att snylta en kopp eller två har väl alla gjort, det är ju rent av ekonomiskt och att tänka på CSN är försvarbart, att sälja sin själ nära därpå. Fruktstund är överskattat; studenter samlas på smultronställen där kaffet flödar fritt.
Eftermiddagen lider mot sitt slut och på kåren bjuds det på kaffe. Det luktar bränt och ingen vill försöka erinra sig när den halvfulla kannan faktiskt bryggdes. Koffein som koffein, förutom tepåsarna bredvid som sorgset står och samlar damm såklart. Dryckeskvalitén till trots är sällskapet utmärkt. Det sägs att alkohol lossar tungans band men själv har jag definitivt skaffat mig fler vänner över diverse kafferep. Alkoholnivå mätes i promille, men i våra ådror rinner kaffet i procentenheter.
Nu slår mötesklubban i bordet med en smäll och en och annan skvätt kaffe torkas snart upp. Det är lugnt, det vankas snart mer. Drycken smörjer likt kullager Lunds föreningsliv. Hur många ideella uppdrag har inte börjat med ett inte så oskyldigt löfte om fika? Sena kvällars arbete doftar för alltid kaffe i mina tankar. Kanske är det dags för en kopp till?
