Det fria ordet är lätt att ta för givet. När Lundagårds ansvarige utgivare gör det, drar hon sig en gammal kårordförande till minnes.
Yttrande- och tryckfrihet. Ständigt omtalat och ständigt omtvistat. Två grundlagar som avgör vad man får uttrycka och inte. Vissa menar att de tillåter alldeles för mycket medan andra menar att de är allt för begränsande.
Något som går hand i hand med yttrande- och tryckfriheterna är den akademiska friheten. Friheten kan kort förklaras som möjligheten till fritt kunskapssökande, för forskare såväl som studenter. Vid Lunds universitet (LU) har det de senaste åren blossat upp flera uppmärksammade konflikter som har fått diskussionen om akademisk frihet att gå varm. Det har fått vår reporter Louise Lennartsson att vilja ta tempen på den vid LU. Resultatet kan du läsa i reportaget i senaste numret. Reportern Filippa Werner Sellbjer har samtidigt slagit sig ner i Studentaftons klassiska röda fåtöljer för att få en insikt i talarforumets syn på yttrandefrihet.
Det finns få saker som vi behöver värna om så mycket som det fria ordet. Det fria ordet är inte bara en mänsklig rättighet, utan även ett tillförlitligt mått på hur humant och stabilt ett land är. Det är lätt att sitta bekvämt i sin stol på en redaktion i hjärtat av Lund och känna sig säker i det anrika skydd det fria ordet åtnjuter i vårt land. Men när jag ertappar mig själv med att sitta alltför bekvämt brukar jag tänka på en gammal kårordförande.
Stolen är nämligen inte lika bekväm under brinnande världskrig i ett land som nervöst försöker att undvika att trampa på tyskens tår. Men för en listig gammal kårordförande från Lund är censur något som kan utnyttjas för att ta tillbaka förlorad tryckfrihetsmark. Efter att bland annat ha axlat rollen som ordförande för Lunds studentkår, lyckades Torgny Segerstedt (1876-1945) med konststycket att som chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning få igenom en censurerad nyhet med hjälp av just censur. Våren 1942 stoppades ett antal svenska tidningar från att publicera vittnesmål från norska koncentrationsläger. Lösningen blev att enbart trycka rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger och låta de vita, ordlösa spalterna nedanför tala för sig själva. De censurerade spalterna hade mycket att berätta för läsarna – både om hur illa det var ställt för de norska fångarna och för den svenska tryckfriheten.
Kårordförandens handling blir en påminnelse om att vi aldrig kan ta det fria ordet för givet. Men skulle det otänkbara ske, är det bara fantasin som sätter gränserna för vad vi kan uttrycka.
