Tatueringar har på några decennier gått från att betraktas som ett socialt handikapp till konstverk. Lundagård har besökt en tatueringsstudio och undersöker hur och varför tatueringar väcker allmänhetens reaktioner.
Golvet i tatueringsstudion Crooked Moon är målat i turkost. På väggarna hänger konstverk skapade av tatuerarna som jobbar här. Pianomusik slingrar ut från en bluetooth-högtalare. Aleksandra Stojiljkovic Hansen har jobbat som tatuerare i tre år. Innan dess gick hon som lärling hos Jonas Pedersen som är grundare av Crooked Moon belägen på Kyrkogatan i Malmö. Det är också där hon jobbar i dag.
I dag ska Aleksandra Stojiljkovic Hansen tatuera ridläraren Elin Walfridsson. Det är hennes första tatuering och är en julklapp från storasystern Emy Walfridsson. Motivet är en pion som Aleksandra Stojilkovic Hansen har ritat.
– Jag tycker det är en fin blomma, det finns ingen djupare mening bakom det än så, säger Elin Walfridsson.
Historiskt sett har tatueringen i Sverige haft ett rykte om sig att vara någonting upproriskt, samhällskritiskt och rebelliskt. År 1964 fanns inte en enda registrerad tatueringsstudio i Sverige. I dag finns det en i var och vartannat gathörn. SRT, Sveriges registrerade tatuerare, har 139 medlemmar. Men det finns långt fler tatueringsstudior än så och en del har även tatueringsutrustning hemma hos sig.
Det finns ingen officiell statistik som avslöjar hur många i Sverige som är tatuerade i dag. Men att synen på tatueringar har förändrats drastiskt sedan 1950-60-70-talen är tydligt. Aleksandra Stojiljkovic Hansen har mer tatuerad hud än icke-tatuerad.
– Jag tror att många som väljer att tatuera sig i dag väljer sin tatuerare efter den stil de ritar i.
Själv ritar hon framförallt djur och rävar. Mer klassiska motiv så som ankare, sjöjungfrur och rosor har behållit sin popularitet genom tiderna. 1990-talets så kallade tribaler och ”tramp stamps” (det vill säga tatueringar i ländryggen) har däremot tappat i anseende. Att ta bort tatueringar med hjälp av laser är kostsamt och tar mycket tid. I dag finns det en stor mängd varierande typer av tatueringar. Det finns så kallade ”white tattoos” som ritas med vitt bläck och ”green screen”-tatueringar, där du genom en applikation kan få scener att utspela sig på din hud. Du kan också tatuera in ljudvågor och med hjälp av en applikation som kan läsa av ljudvågorna, spela upp den ljudfil som finns förevigad på din kropp. Tatueringar kan också vara ett sätt att dölja kroppsliga ärr, genom att arbeta in dem i ett motiv på kroppen.
Kroppsutsmyckningar har haft olika syften historiskt och i olika kulturer. Ändå ansågs tatueringar in i 1970-talets Sverige vara en distinkt klassmarkör. År 1970 lades två motioner fram till riksdagen om att staten skulle hjälpa tatuerade personer att få tatueringarna borttagna eftersom de ansågs stå i vägen för anställningar och det sociala livet i stort. En samling bevarade radiointervjuer från 1960-talet och framåt finns under rubriken Tatueringens resa från fängelse till finrum på Sveriges Radios hemsida. Rösterna kring tatueringar spänner sig från ”jag tycker det är äckligt” till ”de som vill ha det får ha det.” En kvinna i Kristinehamn säger att det främst är sjömän och hamnarbetare i storstäderna som har tatueringar. Hon fyller i med att det är ”sådana som förr eller senare hamnar på brottets bana”. Provinsialläkaren Bertil Wikström uppger att de som har tatuerat sig har ”gjort dem
i ett tidigare skede, på ungdomsanstalt eller dylikt, under rituella former. När de blir äldre så ångrar de sig.”
Tatueringens kanske huvudsakliga syfte i Sverige i dag är att uttrycka individualitet och särprägla sitt utseende. Tv-serien Miami Ink, med den berömda huvudkaraktären Kat von D, började sändas under sommaren 2005. Det var den första reality-såpan som följde en tatueringsstudios vardag. Ofta uppger de som ska tatuera sig personliga berättelser kring sina val av motiv. Sedan Miami Ink har ett tjog serier med samma grundidé dykt upp. Kanske ligger dessa tv-serier till viss grund för dagens mer avslappnade inställning till tatueringar.
Även om samhället i stort är mer tolerant gentemot tatueringar i dag, kan de fortfarande väcka reaktioner. Ett aktuellt exempel är då popsångerskan Ariana Grande tatuerade in ett kanji-tecken på sin handled. Tecknet skulle stå för ”7 rings” som är hennes senaste singel men då hon postade en bild på sin tatuering på Twitter fick hon veta att tecknet hade den ungefärliga betydelsen ”liten grill.” En Twitter-storm var väckt och Ariana Grande beskylldes för kulturell appropriering.
Aleksandra Stojiljkovic Hansen tror att en äldre generation har fördomar mot tatueringar eftersom de förr i tiden inte var så snyggt gjorda.
– I dag har man fina motiv och bättre utrustning. Tatueringarna håller länge utan att flyta ut. Jag tror också att en del kan ha svårt att förstå varför man vill lägga mellan 1 500 och 10 000 kronor på en tatuering.
Elin Walfridsson ligger lugnt på britsen när tatueringsmaskinen börjar surra. Pionen ska sitta på insidan av hennes vänstra arm och hon får en varning om att det kan göra ont att tatuera sig just där. Hon blundar och förbereder sig på smärtan men verkar glatt överraskad när det inte alls gör särskilt ont. Hon berättar att hennes mormor är förskräckt över att hon ska tatuera sig och skojar om att hon får ha långärmad tröja under sommaren för att dölja den för mormor. Men storasyster Emy Walfridsson är redan tatuerad över hela armarna.
– Nu är jag kanske inte favoritbarnbarnet längre, säger Elin Walfridsson.
