En gemensam nämnare tyvärr

Studentlivskrönikör Ida Lunga funderar över hur vanligt och illa det kan vara med “bara lite ångest”. Att faktiskt mående skämtas bort är inte ovanligt. Krampaktigt knutna nävar sliter i täcket och under kroppen skrynklas lakanen. Mörker, allt mörkare. Hjärtat slår frenetiskt för att hålla jämna steg med den hyperventilerande andningen. Luften är för tung att andas. Skriken stockar sig i halsen i ett tappert försök till att skona den sovande rumskompisen på andra sidan väggen. Världen ligger tyst och tom sånär som på ett fjärran skrålande från studenter som trillar hem från nation. Mitt huvud skriker ohörbart. Det är sent och mörkt och mitt enda sällskap är ångesten. Så ensam. Men jag är inte ensam. Enligt Folkhälsomyndigheten drabbas varannan högskolestuderande av ångest och oro under sin studietid. Tyvärr är de siffrorna mer skrämmande än lugnande. Tragik, tragik. Såklart att inte var och varannan student ständigt ligger och vrider sig i dödsångest men det krävs inte mycket för att ens oro ska hamna en bra bit från genomsnittet. En folksjukdom? Kanske det, studenter är i ett slag för sig. Varken deltidssjukskrivning eller att ingå i Arbetsmiljölagstiftningen ordentligt är en möjlighet. Vi är folket med skralt skyddsnät. Prestationsångest, tentaångest, oavsett prefix är det jobbigt. Prestationsångesten i nionde klass var att inte kunna skrapa ihop till ett efterlängtat MVG. Vid universitetet ligger inkomst och ibland även boende i vågskålen. Morot eller piska eller hot mot existensen? Det är inte överraskande att var och varannan student känner sig pressad. Stress kan vara konstruktivt, absolut, men hur tungt väger inte oket av CSN när influensatider och tentaperioden sammanfaller? Det är lätt att skämta bort en missad tenta och lättvindigt skylla på “lite ångest”. Samtidigt travas posten på hög och ångesten växer i takt med den vacklande stapeln. Vad som skulle kunna dölja sig i kuverten är tillräckligt avskräckande för att låta bli att öppna dem. Ologiskt, opraktiskt men alls inte otänkbart eller oförklarligt. Kanske är det värt att tänka över normaliserandet av psykisk ohälsa en gång extra. “Förlåt att det är så ostädat, jag har varit lite trött”, förklarar jag när kursarna är på plats efter att tentan skrivits klart. Att jag sovit tjugo timmar i sträck låter jag bli att tillägga. Stöket stuvas kvickt undan och dammråttorna som gjort sig hemmastadda jagas in i hörnen. Alkoholen lassas fram – nu ska vi fira! “…eller dränka våra sorger!”, läggs det skämtsamt till. Som vanligt. Helt normalt.