Att vi alla ska dö är något vi vet, men ofta inte vill låtsas om. Mänskligheten har genom historien föreställt sig och undersökt vad som händer när man dör. Men vad döden är, kan bero på vem man frågar. Lundagård har därför frågat tre Lundaforskare om svar på en av livets största gåtor.
Elsa Trolle Önnerfors, docent i rättshistoria
Skrev sin avhandling om arvsrätt i Sverige på 1600-talet.
– Det som är roligt att se när man tittar på detta historiskt är att folk betedde sig på precis samma sätt som i dag vid bråk om arv. Det finns taskiga släktingar, olycklig kärlek och alla andra ingredienser som man i dag kan förknippa med arvstvister. Det var precis likadant på 1600-talet. Arv tar fram alla ens innersta känslor.
Hur är döden närvarande i ditt arbete?
– Att dö är något vi alla gör och alltid har gjort. Det gör att det till ett område inom juridiken som man alltid har varit tvungen att ha regler kring. Arvsrätten är rätt seg när det gäller förändringar. Det är jättelätt att ändra regler i skatterätt, men när det gäller just synen på familjen så är det inte lika lätt. De ständiga frågorna är vad man gör med den som gått bort, med hans egendomar och vem som ska ärva. Jag brukar säga till mina studenter att om ska man jobba med något rättsområde där det alltid kommer att finnas jobb, så är det arvsrätt. Dör gör vi, vare sig vi vill det eller inte.
Har ditt arbete påverkat din syn på döden?
– Ja och nej. Mitt jobb-jag är väldigt uppdaterad och vet precis vad man ska tänka på. Men det har inte påverkat mig som privatperson. Jag har exempelvis inte skrivit ett testamente. Men det beror på att jag är helt nöjd med de arvsbestämmelser som finns i lagboken. Är du gift, har gemensamma barn och vill att barnen ska ärva, då finns det egentligen ingen anledning att skriva testamente, om det inte finns något ytterligare man vill säga till om.
Vad är döden ur en juridisk synvinkel?
– Ett ekonomiskt och juridiskt avslut som är viktigt att reglera. Hade vi inte haft regler om exempelvis vem som får ärva, hade det blivit väldigt besvärligt. Det hade kunnat bli en huggsexa med buffliga släktingar om det inte reglerades i lagboken om vem som får ärva i vilken ordning. För den enskilde individen är de juridiska bestämmelserna en sista möjlighet att få bestämma själv även efter att man inte längre är i livet.
När är man död?
– Enligt svensk lag är en person död när hjärnan en gång för alla har upphört att fungera. Dödsfallet ska fastslås av en läkare som sedan lämnar ett så kallat dödsbevis till Skatteverket som registrerar dödsfallet i folkbokföringen. Sedan kan det vara lite klurigt med folk som exempelvis försvinner och aldrig återfinns. I de fallen kan man efter en viss tid begära att de dödförklaras och då sätta ett fiktivt dödsdatum, även om man aldrig helt och fullt kan slå fast att personen faktiskt är avliden.
Bengt Olle Bengtsson, Professor emeritus i genetik
– Jag har inte forskat om döden men som biolog frågar man sig vad liv är, och då kommer döden på köpet.
Vad är döden?
– Döden är ett privilegium som vi stora organismer har. När vi tänker på döden, tänker vi på något som uppenbart händer hos alla djur, och många träd och växter. Här finns en tydlig livskarriär: En organism blir till vid befruktningen och avslutar sitt liv med döden. Ur vårt perspektiv känns detta som en början och ett slut: ”Där blir vi till och där dör vi.” Men tittar vi på det ur livsprocessens, ur cellernas synpunkt, så är allt en enda kontinuitet. Livet börjar inte vid befruktningen – ägget är mänskligt liv, liksom spermien. När de sammansmälter är det således inget mänskligt liv som börjar eller slutar, utan det finns där hela tiden. På samma sätt slutar inte livet bara för att en organisms livsbana når sin ände, utan den cellulära kontinuiteten fortsätter i avkomman. Döden blir
däremot till något helt annorlunda när vi går till organismer som lever som enstaka celler, till exempel bakterier eller svampar. De har ingen tydlig inprogrammerad död. De växer till och delar sig när de kan. Det mest normala för dem är att leva halvdöda – att vara uttorkade, inte ha något att äta, knappt orka med att reparera de inre kemiska skadorna. Livet är för djävligt – men inte dör de automatiskt för den sakens skull.
När är man död?
– Varför ska det nödvändigtvis vara vid ett tillfälle? Jag gillar inte diskussioner om ”när livet börjar” hos människor, eftersom för mig är också ägget och spermien levande. På samma sätt kan vi relativisera slutet. När vi säger att vi är levande är det sant, men samtidigt slänger vi ifrån oss döda celler. Vi smådör hela tiden, och reparerar oss. En mänsklig kropp dör när de nervprocesser som behövs för att hålla den igång slutar fungera. Men samtidigt som den mänskliga kroppen dör, dör inte de enskilda cellerna ”bom, pang.” Det tar sin tid innan de slutar fungera, och vi på ett trovärdigt sätt kan säga att också de är döda. För oss människor är det så naturligt att identifiera liv med att leva som stor organism och att betrakta början och slutet utifrån den. Men det är ett ganska obiologiskt sätt att se på liv. Majoriteten av liv består av enkla organismer utan någon säker, inplanerad död.
Lynn Åkesson, professor i etnologi
Har tidigare utfört forskningsprojekt kring död och begravning.
Har ditt arbete påverkat din syn på döden?
– Ja. Jag har lärt mig mycket om det praktiska, alla möjligheter som finns och alla möjliga sätt att förhålla sig till döden. Att arbeta med en sådan livsavgörande fråga påverkar en mycket. Även om jag som forskare bara har varit observatör, har jag lärt mig mycket om vad det innebär att vara människa.
Vad är döden?
– I mitt perspektiv som etnolog och kulturhistoriker är döden ett fenomen som vi människor har byggt upp. Mycket av vårt kulturella bygge kretsar kring det faktum att vi är dödliga. Redan från en tidig ålder vet vi om att vi ska dö, och det är något jag tror skiljer oss från djuren. Det är därför man har skapat religioner och har tankar om ett liv efter detta. Även om döden inte tillåts ta så stor plats i vårt samhälle, finns det närvarande i vår medvetenhet i allt vi gör. I allt från hällristningar till egyptiska gravar – så länge det har funnits människor har man sysselsatt sig med tanken på ett liv efter detta och hur det skulle kunna se ut.
Har synen på döden förändrats över tid?
– Den förändras hela tiden. Eftersom döden är en så stor del av oss själva, förändras synen på den när samhället förändras. De senaste hundra åren har det skett dramatiska förändringar, bland annat när det kommer till hur man hanterar de döda kropparna. Från att själv tvätta, svepa och klä den döde – och att ha den döde i hemmet till dess man kunde begrava den – till en period där många har dött på vårdinstitutioner. Då har det varit personalen som gjort iordning kroppen. I dag finns inte institutionerna i samma utsträckning längre och fler har hemtjänst, därför har det kommit tillbaka mer nu att man dör hemma. Även profana inslag – att man till exempel har valt musik som inte är psalmer till begravningen i kyrkan – har blivit allt mer tillåtet. Borgerliga begravningar är också förhållandevis nya.
När är man död?
– Egentligen finns det två olika sorters död, minst. Det ena är när de biologiska funktionerna stängs ner och man är död i den meningen. Ur ett kulturellt avseende finns det en andra, mer flytande död: Den sociala. Det är när vännerna har dött, släkten är långt borta, när man inte längre ”räknas”. Man är inte längre med i samhället eller en social krets. En person som det var längesedan människor tänkte på. En person vars dödsannons kan göra andra överraskade över att den levde. Den sociala döden kan ske långt innan den biologiska.
