Doktorspromotionen anses vara universitets största högtid. Sedan 1670 har Lunds universitet utfört doktorspromotioner och i dag var det dags igen. Traditionsenligt inleddes Promotionen klockan 12.00 sista fredagen i maj utanför Universitetshuset.
Fanbärare, marskalker och trumpetare står redo i frack utanför Universitetshuset. De är lugna när kanonerna skjuter den första av många saluter medan publiken rycker till. Stunden är inne och doktoranderna rör sig långsamt ut genom universitetshusets portar. Tillsammans bildar de ett tåg som går hela vägen från Universitetshuset till Domkyrkan. Längs den utstakade vägen genom Lundagård står nära och kära eller folk som bara är nyfikna. De färgglada banden, som representerar fakulteterna, lyser upp de annars svartklädda doktoranderna. Nästan ingen i tåget pratar eller tittar mot publiken när de går in till kyrkan.
Det är i kyrkan det verkligt högtidliga börjar. Det är fullsatt men tyst. Framför katedern, i dag kallad Parnassen efter berget inom den grekiska mytologin, sitter de blivande doktorerna och väntar på sin tur att äras. I år är det 243 blivande som får äran att bära ett av de insignier, ring, diplom och hatt eller krans, som är beviset för att en doktor är promoverad. Dessutom promoveras 18 stycken hedersdoktorer, en person som utses av fakulteterna för dennes framstående insatser inom ett forskningsämne men som inte är knuten till fakulteten. 18 stycken jubeldoktorer kreeras också, personer som promoverades till doktorer för 50 år sedan.
Ceremonin inleds med tal av rektorn på svenska. Sedan lämnas ordet till representanter för de olika fakulteterna som utnämner sina doktorer med tal på latin. En och en går de upp. De blivande doktorerna tar emot de gemensamma insinginerna, en ring och ett diplom och antingen en hatt eller lagerkrans beroende på fakultet.
Det är pampigt. Latinet får hjälp av domkyrkans akustik och högtidligheten är påtaglig. Få i publiken verkar förstå mer än enstaka ord av vad som sägs trots att talen är likadana för varje doktor. Även promotorerna klarar latinet olika bra och de blivande doktorerna har i början svårt att veta när det ska upp på scen och får bli vägledda med handrörelser och viskningar på svenska.
Ceremonin är lång, över tre timmar, det är lätt att tappa fokus med latinet och allt fler i publiken vågar kika på mobilen. Lite verkar ha förändrats sedan den första promotionen. När någon harklar sig eller en telefon ringer bjuds publiken på ett förlösande skratt.
Väl promoverade håller en av doktorerna oration, ett hederstal, till universitet. Sist ut är biskopen som avslutar med en bön, också den på latin. Ceremonin är över och doktoranderna går tillbaka in i Universitetshuset. Denna gång med hattar och kransar på huvudet.
Foto: Jack Holm
