Mobbning, utfrysning och förnedring. Antalet kränkningar vid Lunds universitet (LU) har skjutit i höjden de senaste åren. Värst är det vid Medicinska fakulteten, där nio av totalt tolv fall ägt rum. Detta på bara tre år.
I den jättelika forskningsanläggningen Biomedicinskt centrum (BMC) har mycket annat än biomedicin stått i centrum senaste åren. På en avdelning har ordningsvakter patrullerat i korridorerna efter att ett större antal dödshot riktats mot en anställd. Samma anställd fick i vintras sparken för forskningsfusk – allt inför öppen ridå i de sydsvenska dagstidningarna. På en annan avdelning, under samma tak och samma period, har situationen varit näst intill lika kaotisk.
– Efter att möblerna började flyga på mitt kontor kände jag att jag inte kunde gå tillbaka till arbetsplatsen. Det var droppen. Men det var inte det som gjorde mig sjukskriven, det var alla de här andra sakerna som fick det att spricka för mig, berättar Lovisa.
Under de senaste tio åren har totalt 16 anmälningar kommit in till LU gällande kränkande särbehandling, vilket universitetet definierar som ”handlingar som riktas mot en eller flera anställda på ett kränkande sätt som kan leda till ohälsa hos de som drabbas eller till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap”. Exempel som universitetet ger på detta är utfrysning, exkludering från möten och att orättvist anklaga någon. I tolv fall har universitetet kunnat konstatera att en kränkande särbehandling inträffat, och nio av dessa har skett vid Medicinska fakulteten. Samtliga sedan 2017. Sex fall skedde bara under förra året. Jag ber universitetet att skicka samtliga anmälningar om kränkande särbehandling som kommit in från 2015 fram till i dag till redaktionen.
På de A3-stora kuverten återkommer tre bokstäver oftare än andra: BMC. Jag kontaktar därför ett par anställda på BMC som anmält att de utsatts för kränkande särbehandling. Till en början är de väldigt tveksamma till att prata med mig – de är rädda för repressalier och att deras fortsatta karriär inom universitetet ska äventyras. Till slut går Lovisa med på att träffa mig och berätta vad hon varit med om. Hon möter mig i huvudentrén på BMC.
– Min nuvarande chef vet vad som hänt mig, men jag har inte berättat det för alla. Jag vill inte lida ytterligare skada, säger hon.
Lovisa är klädd i svart kostym och färgglad skjorta. Leendet är vänligt, men hon verkar aningen oroad. Vid ett par tillfällen kastar hon blicken över sin axel, när vi passerar receptionen och går genom korridorerna på väg mot ett avskilt rum.
– BMC har vissa utmaningar, även om jag inte kan uttala mig om hela BMC. Vissa chefer har en gammaldags stil och jag tror det har mycket med sjukhuset att göra, där det är väldigt hierarkiskt med överläkare och undersköterskor. Det är högutbildade personer med uppblåsta idéer om sin egen förträfflighet, vilket sker på andras bekostnad.
Hon tror dock att ett generationsskifte är på gång och hoppas att universitetet rensar ut vad hon kallar för ”old school-ledarskap”, där de med hög akademisk bakgrund står högst i rang.
– Det här problemet med att se ner på folk som inte disputerat finns överallt vid universitetet, även om det inte gäller alla.
Jimmie Kristensson är vicedekan vid Medicinska fakulteten och leder nämnden för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Enligt honom finns det alltid en risk för maktasymmetri vid universitetet.
– Jag tror det är ett akademiskt fenomen snarare än specifikt för just Medicinska fakulteten. Universitetet är en meritokrati och det skapar vissa strukturer. Men det är inte på något sätt okej att vissa personer bär sig illa åt mot andra, det är inte det jag säger, utan alla medarbetare har rätt till en bra och säker arbetsmiljö, säger han.
Att 75 procent av alla konstaterade fall av kränkningar de senaste tio åren har skett vid Medicinska fakulteten kände Jimmie Kristensson inte till, men han tycker inte det behöver betyda att fakulteten sticker ut på ett särskilt sätt.
– Det kan vara ett tecken på att man faktiskt anmäler. Men det är klart att det är för många eftersom vi har nolltolerans. Det ska vara noll fall per år, säger han.
Lovisa har varit anställd vid universitetet i över 20 år och har successivt klättrat på karriärsstegen. Men för ett par år sedan hamnade hon på en avdelning på BMC som skiljde sig markant åt från tidigare arbetsplatser hon varit på.
– Jag har aldrig varit med om en liknande upplevelse som jag hade där. Jag kände mig förnedrad och sade till mina kollegor att ”snart kommer den här veckans kränkning”. Jag skulle sättas på plats.
Lovisa berättar om de förolämpningar, härskartekniker och exkluderande som hon utsatts för. Alltifrån att koka kaffe och ordna med fika till möten hon inte fick närvara på, till att hängas ut inför kollegorna i interna mejlväxlingar.
– Jag förstod rätt snabbt att jag ville ta mig därifrån. När de förstod att jag sökt andra tjänster kändes det som att det trappades upp.
I dag ångrar Lovisa att hon inte tog kontakt med skyddsombudet och personalchefen i ett tidigare skede och meddelat att det finns stora problem på arbetsplatsen.
Jag tänkte nästan ’slå mig bara, jag bryr mig inte längre’.
I en annan del av forskningsanläggningen, under samma period, briserar en konflikt som får själva grunden som BMC står på att skaka.
För att förstå konflikten behöver vi backa bandet till hösten 2015, då doktoranden Markus antas till en forskarutbildning i klinisk medicin på BMC. Han tilldelas två handledare som båda två är högt respekterade vid universitetet: Klas och Sara. Klas är en ansedd professor och Sara disputerade rekord-ung. Markus är den bästa doktorand de någonsin haft och de både arbetar och umgås privat tillsammans. Men de båda handledarna har inlett en relation, vilket gör att Klas inte längre kan vara Markus huvudhandledare, eftersom det bryter mot fakultetens regelverk. Markus, Sara och Klas kommer snart att stå som huvudpersoner i en lång och infekterad konflikt, där en hel avdelning spärras av med väktare samtidigt som polisen utreder anonyma dödshot riktade mot Sara och Klas.
Det är vår 2018 och magnoliorna framför Universitetshuset har just slagit ut. På ett kontor på BMC sitter en vettskrämd Lovisa. Framför henne står en av avdelningens chefer och skriker.
– Jag satt i upplösningstillstånd. När han tog tag i stolen och slängde den tänkte jag ”vad ska han göra härnäst, slå mig?”. Det var surrealistiskt.
Exakt vad som hände på Lovisas kontor vet bara de två. Lovisa säger att chefen, som vi kan kalla för Jan, vrålade och skrek, vilket två vittnen som stod i korridoren utanför när det hände bekräftar. Sedan hördes ett stort brak. Enligt Lovisa slängde Jan stolen i väggen. Enligt Jan ställde han ned den på golvet.
Lovisa reser sig från sin stol i det lilla mötesrummet vi befinner oss i. Hon ställer sig alldeles framför mig, med händerna så hårt knutna att knogarna vitnar, och visar hur Jan ska ha stått framför henne, knappt ett år tidigare.
– Jag tänkte nästan ”slå mig bara, jag bryr mig inte längre”, säger hon.
Hon skickar, efter en viss tvekan och uppmaningar från kollegor, in en incidentanmälan till Medicinska fakulteten som initierar en utredning. Flera vittnen kallas till intervju, så även Jan. Han medger där att han ibland har hätskt humör, men upplever inte att han uppträtt hotfullt. Utredningen resulterar i att han får en skriftlig tillrättavisning då han ska ha agerat på ett sätt som uppfattats som hotfullt och kränkande.
– Han fick inte ens en varning. Jag tycker att han kom lindrigt undan, säger Lovisa.
Det är högsommar och Lunds gator gapar tomma på studenter. Två år har gått sedan Markus påbörjade sina doktorandstudier, men han anar oråd. Han misstänker nämligen att hans handledare, Sara, har fuskat med deras gemensamma forskningsresultat. Markus bestämmer sig till slut för att boka in ett möte med sin prefekt och berätta om sin upptäckt. Prefekten avråder Markus från att anmäla Sara för forskningsfusk, eller oredlighet inom forskning, som det formellt heter. Det ska mycket till innan man som doktorand anmäler sin handledare, som dessutom leds av en så pass ansedd och respekterad forskare som Klas, menar prefekten. I stället ber han Markus att konfrontera Sara med sina anklagelser. Detta fruktar Markus och hade inneburit att han tvingats byta labb. Han är dessutom osäker på vem som i så fall kan ta över det ekonomiska ansvaret för honom. Därför kontaktar han sin huvudhandledare Henrik, som även han rekommenderar Markus att prata med Sara. I augusti 2017 tar Markus mod till sig och konfronterar både Sara och Klas. Efter samtalet skickar han in en anmälan om oredlighet inom forskning. Det är nu situationen på BMC börjar att urarta för samtliga parter.
Sara har en personlig vakt som följer henne överallt. Anledningen är ett tjugotal anonyma hot som riktats mot henne och hennes familj. Bland annat hittar hon ett klistermärke i sitt postfack som varnar för smittförande avfall. En vecka senare hittar hon även en pocketbok av en isländsk författare i postfacket. Bokens titel är Silence of the grave. Det ska dessutom ha förekommit sabotage där utrustning i deras labb gått sönder och doktoranden Markus pekas ut som skyldig. Han förbjuds därför att beträda avdelningen, och Medicinska fakulteten tar i det här skedet in en konsult som utreder arbetsmiljön.
Utredningen kan inte påvisa vem som ligger bakom handlingarna och konsulten rekommenderar att Markus begränsade rörelsefrihet upphävs. Men varken Klas eller Sara vill detta. Klas skriver i ett mejl till bland andra prefekten att han tycker det är märkligt att upphävningen ens diskuteras när ”en icke mentalt frisk person härjar” på avdelningen. Markus skriver också ett mejl till prefekten där han frågar om det är så här universitetet brukar hantera visselblåsare. Prefekten svarar att visselblåsare bejakas och att det är ”viktigt att man visslar vid rätt tillfälle”. Markus förstår inte logiken bakom prefektens svar och undrar vad han menar med ”viktigt att man visslar vid rätt tillfälle”.
– Jag menade inget mer än att det är oerhört viktigt att man vid misstanke om oredlighet inom forskning ska delge sin prefekt eller huvudhandledare direkt när man upptäcker det, säger prefekten till mig när jag ringer upp och ber honom förtydliga vad han menade.
Knappt en månad senare hävs beslutet och Markus får återigen besöka sin gamla arbetsplats. Medicinska fakulteten genomför en grundlig utredning för att klarlägga om han blivit utsatt för kränkande särbehandling. Utredningen kommer fram till att Markus utsatts för detta då han pekats ut som ett hot, skyldig till hot och sabotage samt förbjuden att beträda vissa lokaler. Prefekten, Klas och Sara uppmärksammas på att deras beteende inte får förekomma, i så fall kan detta leda till disciplinära åtgärder såsom en varning eller i värsta fall: fara för anställningen. I maj 2018 läggs polisutredningen om dödshoten ner. I februari 2019 får Sara sparken från universitetet efter att ha fällts för oredlighet inom forskning. Det hårdast tänkbara straffet LU kan ge.
I Sydsvenskan målar rektor Torbjörn von Schantz upp doktoranden som den stora hjälten i dramat och fakultetens dekan Erik Renström beskriver för tidningen händelserna som ”det mest komplicerade fallet i sitt slag någonsin på Universitetet”.
– Det var många processer som blev synliga i det ärendet och visade vad vi är bra på men också vad vi behöver stärka, säger Jimmie Kristensson, vicedekan vid Medicinska fakulteten.
Fakulteten gör nu genomgående förändringar i arbetsmiljöarbetet, bland annat planeras en chefsutbildning och nästa termin ska fakulteten ha ett ledarskapsprogram med fokus på ledarskap och likabehandling.
– Vi kommer även att göra en handlingsplan för hur man ska handlägga misstänkt kränkande särbehandling. Vi försöker att koppla ett brett grepp och synliggöra den här frågan. Det gör vi inte för att vi tror att vi har en generellt dålig arbetsmiljö, utan för att vi kan bli mycket bättre på att lyfta de här frågorna på dagordningen, säger han.
Den 13 maj tar konflikten mellan Sara, Klas och Markus en ny vändning. Enligt Sydsvenskan har Sara, tillsammans med sitt fackförbund Sveriges universitetslärare och forskare (Sulf), valt att stämma LU i arbetsdomstolen. De yrkar på att avskedet ska ogiltigförklaras och att hon ska ersättas ekonomiskt – dels full lön för den tid som gått sedan avskedet samt ytterligare 150 000 kronor i skadestånd. Sara har hela tiden hävdat sin oskuld.
Efter incidenten med stolen sjukskriver Lovisa sig. Hon börjar att arbetsträna och får så småningom en ny tjänst på BMC, men på en annan institution. Men Lovisa upplever att hennes chanser att få finare tjänster inom fakulteten har raserats.
– Detta har förstört mitt rykte vid Medicinska fakulteten och jag tror att folk tycker jag är besvärlig eller känslig. När jag klagade hette det att jag inte är kränkt, utan väldigt känslig. Men jag tror inte att jag är känsligare än någon annan. Folk har olika personligheter och vissa kanske tycker det är okej att bli behandlad så här. Men jag tror de flesta hade mått dåligt av att bli behandlad så som jag blivit, säger hon.
Lovisa mår nu mycket bättre på sin nya arbetsplats och känner sig hoppfull inför framtiden, även om hon fortfarande har tankar om att söka sig bort från Medicinska fakulteten.
– Det är mycket här som påminner mig om det som har hänt, och det kan kännas jobbigt ibland. Men min nya chef har en helt annan ledarskapsstil – nu känner jag mig uppskattad, respekterad och inkluderad. Trots det jag varit med om, tror jag det kommer att bli bra.
Fotnot: Samtliga personer, utöver vicedekanen Jimmie Kristensson, dekanen Erik Renström och rektor Torbjörn von Schantz, heter egentligen någonting annat.
