”Medvetenheten om vad som kan anses som en kränkande, rasistisk eller på annat sätt problematisk stereotyp ökar för varje år. Det är i mångt och mycket en positiv utveckling, men det har samtidigt blivit svårare att föra fram berättelser om historiska personer med skilda etniska bakgrunder och kulturer”, skriver Pontus Weibull Moberger i månadens kulturkrönika.
Som spexare har jag både skrivit och spelat olika stereotyper. Men spexen står inför en stor utmaning: Att vara medvetna om vilka stereotyper och skämt som är acceptabla att använda.
Stereotyper används flitigt i spex, då det är ett enkelt berättartekniskt knep. När en dansk rollfigur träder in på scen vet publiken vad de har att vänta sig – publikens fördomar har redan skrivit rollens karaktär. Dansken kommer att vara full. Samma sak gäller med gestaltningen av en teknolog. Släng på en overall på en rollfigur och publiken börjar direkt projicera de fördomar som finns om teknologer på rollen.
Det handlar om att spela på den gemensamma uppfattningen. Har vi alla samma förkunskap om en rollfigur, kan vi snabbare börja skämta och eftersom spex är underhållning är skämten viktiga. Alla stereotyper är dock inte accepterade. Vissa stereotyper skapar upprörda känslor hos publiken och då sker fokusförskjutning från humor till problematiken av stereotypen. En upprörd publik skrattar inte och utan publikens skratt har spex inte längre något syfte.
Säg till exempel att en spexare på scen är sminkad svart med vita läppar. Oavsett vad karaktären har för skämt kommer stora delar av publiken endast tänka på den rasistiska innebörden av en sådan gestaltning. Det svarta sminket kommer att stå i fokus för publikens uppmärksamhet.
Medvetenheten om vad som kan anses som en kränkande, rasistisk eller på annat sätt problematisk stereotyp ökar för varje år. I dag ses det som mer problematiskt att framföra en kränkande stereotyp än det var för tjugo år sedan. Det är i mångt och mycket en positiv utveckling, men det har samtidigt blivit svårare att föra fram berättelser om historiska personer med skilda etniska bakgrunder och kulturer.
Kommer vi inte runt det här problemet går många bra berättelser om intet. Jag menar inte att det i spex ska vara fritt att använda sig av kränkande stereotyper men vi spexare måste hitta sätt att berätta historierna ändå. Spexens manusgrupper bör utmana gränser, inte underordna sig dem. Spännande historier med roliga stereotyper och karaktärer måste kunna berättas oavsett var i världen historien utspelar sig. För hur många gånger kan eller vill vi se ett spex om Gustav Vasa?