I skönlitteraturen får ofta kvinnan iklä rollen som mest kär, där karikatyren av densamma är en klängig tjej som inte kan tolka ett väl så dolt avvisande. Nina Morby skriver om maktbalansen i kärleksrelationer och ställer frågan vem som egentligen är den mest desperata.
Och så begår jag misstaget. I sms:et jag har skrivit står ett ”jag saknar dig” som jag ångrar sekunden den blå pratbubblan poppar upp. Timmar senare visar jag oroligt upp mitt misstag och ett svar som aldrig kom för min kompis. Hon ger mig en utskällning och anklagar mig för att spela spelet helt fel. Det säkraste sättet att skrämma bort en kille på är att blotta känslorna för tidigt, menar hon.
Det sorgligaste i denna anekdot är att hon visade sig ha rätt.
Till min förfäran inser jag att jag med mitt sms är själva nidbilden av en förälskad tjej. Min förhållandevis blygsamma ömhetsbetygelse skulle med stöd av en rad olika populärkulturella skildringar kunna förpassas som en desperat akt.
I denna kärlekssaga befinner sig mottagaren av mitt sms på den övre delen av vågskålen varpå mitt underläge manifesterades samma sekund jag lät sms:et flyga genom masterna och in i sms-historiken. The End.
I boken Psycho girl (2018), illustrerar författaren Agnes Jakobsson den sexuella och romantiska maktbalansen genom huvudkaraktären med samma förnamn. Agnes träffar Lillis på en fest. De ligger med varandra och inleder vad som först antas vara en kärleksrelation. Efter ett tag blir Agnes tveksam när Lillis vägrar introducera henne för sina vänner och alltid är full när de träffas. Agnes sms till Lillis blir fler och ett kvitto på hennes eget underläge. Lillis drar sig undan, avslutar relationen i det tysta alltmedan Agnes successivt blir till sin egen värsta fiende.
Psycho girl är därtill en genialisk skildring av ett inte alltför ovanligt narrativ: En kille och en tjej med olika förväntningar på en ännu odefinierad relation. Han begär hennes kött, hon begär hans tillgivenhet. När Agnes och Lillis vaknar sida vid sida är förhållandet mellan de två allt annat än jämlikt. Våldet Lillis använder gentemot Agnes är aldrig fysiskt, i stället får han henne att sparka på sig själv inifrån.
Att befinna sig i emotionellt limbo är en känsla som sällan fångats så bra som i Lena Anderssons prisade bok Egenmäktigt förfarande (2013), där kärlekens maktkamp skildras genom Underordnad och Överordnad personifierade. Ester Nilsson lämnar sin stabila relation när hon dras in i en febrig passion med en intellektuell konstnär. I boken beskrivs kärleken ur ett filosofiskt perspektiv där gärningsmannen, tillika Hugo Rask, gör sig metaforiskt skyldig till den juridiska term som titeln anspelar på. Att olovligen ha tillgripit något men inte ha någon avsikt att behålla det.
Hugo Rasks agerande är klassiskt. Till en början entusiastiskt och inriktat på att låta Esters känslor för honom göra henne irrationell och i kärlekens namn förslavad. När han sedan fått bekräftelsen och Esters medvetande redan ockuperats fullständigt av föreställningen om de två, är jakten inte längre lika tilltalande för Hugo.
Sexuella och romantiska relationer fungerar som en marknad. Mellan de två parterna sker transaktioner i form av tid, hängivelse och blottade känslor där den som investerar mest emotionellt kapital automatiskt positionerar sig i ett underläge. Utfallen för densamma blir antingen avkastning eller en förlust som gör sig påmind i några dagar eller resten av evigheten. Därtill spelar könsrollernas olika kutymer in för den initiala maktbalansen. Männen antas ta uppbrott och känslostormar med ro i enlighet med den förväntade emotionella otillgängligheten och kan därigenom bevara sin ledande position.
Deras motsats syns i porträtteringen av den kära och avvisade kvinnan, som inte sällan reduceras till egenskaper som känslig och klängig. Ester Nilssons agerande är själva sinnebilden av samma karikatyr. Motståndet för hennes rationella agerande är nästan fysiskt och blir tillslut ett självbedrägeri. Hon är dock allt annat än ensam, utan återkommer i andra böcker och skepnader. Bara under 2018 utkom Nuckan av Malin Lindroth, Nora eller Brinn Oslo Brinn av Johanna Frid och Rich Boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Huvudkaraktärerna delar en gemensam nämnare genom sina positioner
i kärlekens maktspel.
Vad Lillis och Hugo Rask har gemensamt är deras strategier. De befäster sina positioner som överordnade genom att låta Ester och Agnes leva i ovisshetens cell där födan består av hopp. På den näst sista sidan i Egenmäktigt förfarande beskriver Lena Andersson hoppet som en parasit på människokroppen:
”Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga.”
Det enda giftet mot hoppet är i sin tur det varken Agnes eller Ester tycks vara värda att få: Ett rakt svar. För den älskande är hoppet hårdvaluta, och kommer in i det sista låta oss leva i en falsk önskan om en framtid där vi lever i symbios och en verklighet där vi aldrig skymtade sms:et från hans före detta på mobilskärmen.
Anledningen till hoppets kvarlevande och avsaknaden av den efterfrågade dödsstöten från Hugo och Lillis, och alla deras föregångare, går att formulera i linje med Hjalmar Söderbergs kändaste fras i modifierad form: De vill bli älskade, i brist därpå beundrade, i brist därpå fruktade,
i brist därpå avskydda och föraktade.
I det definitiva avvisandet ligger nämligen tomrummet, vilket skrämmer både Lillis och Hugo. Lyckligtvis ger både Agnes och Ester Nilssons författare revansch åt relationens underdog, och får läsaren att urskilja hos vem den verkliga galenskapen ligger. För mandatet att förinta hoppet och låta plågoandarna hos de älskande försvinna är en fråga om medmänsklighet, där bristen därav ger uttryck för något vansinnigt. Desperation, kanske.
