Alla provade plagg ligger slängda på sängen. Frisyren har jag ändrat fyra-fem gånger redan men håret sitter just nu i en slapp hästsvans. Det är tiden på året då pollenallergi, tentainlämning och fester med mer eller mindre uttalade klädkoder möts.
Den franske författaren Marcel Proust påstås ha skrivit att ”I de flesta kvinnors liv utmynnar allt, till och med de största sorger, i att de väljer kläder.” Som den bristfälliga litteraturvetare jag är kan jag inte hitta citatet på de tre tusen sidor text som utgör den ständigt omtalade och sällan genomlästa romansviten På spaning efter den tid som flytt.
För att läsa av informella klädkoder krävs en viss känslighet. Du går inte på föreläsning i balklänning, och förmodligen inte på 60-årsfest i trasiga jeans. Men det är svårt att veta exakt vad som menas med ”mörk kostym” eller ”kavaj,” särskilt för de av oss som klär sig i klänning och kjol. Ännu svårare blir det om det inte finns någon uttalad klädkod.
Du går inte på föreläsning
i balklänning, och förmodligen inte på 60-årsfest i trasiga jeans.
Min storasyster uppmanade mig att testa det japanska städ-geniet Marie Kondos metod. Det vill säga rensa och tacka av allt du inte behöver i din garderob. Det gjorde jag och sålde tre kassar med kläder på internetauktion. Problemet kvarstod. Jag hade fortfarande ingenting att ha på mig. Nu eftersom jag hade sålt det mesta. Men så kom jag på en trestegsmetod:
1. Spara pengar och köp hela din utstyrsel på en gång. Du kommer bara bli frustrerad och fattig annars, eftersom du måste köpa en jävla axelbandslös BH samma dag som festen är.
2. Lägg allt krut på en riktigt bra utstyrsel som du kan använda flera gånger. Riktlinjerna är att det ska vara ett bekvämt material och rätt storlek, så att du känner dig avslappnad och kan röra dig fritt. Och nej, ingen bryr sig om att du använder samma klänning på fyra tillställningar under en sommar.
3. Underskatta aldrig kraften i ”den lilla svarta.” Den går att variera i oändlighet. Jag insisterar på att man får bära svart bas på såväl bröllop som begravning, skogs-rejv och kafferep med långväga släktingar. Särskilt som student.
Enkelt va? Det har blivit dags för mig att leva som jag lär och att motbevisa Marcel Proust. Det finns nog viktigare saker att tänka på.
