Före detta tungt kriminell. Nu juridikstudent med siktet inställt på att vara till nytta för samhället. Dennis Lavessons liv har tagit en u-sväng som får ryktena att florera på campus.
Dennis berättelse är en komplicerad härva för den som inte har suttit i fängelse. Han använder ord man sällan annars hör för att beskriva sitt liv. Facktermer från en annan inramning.
– Först var jag på Kumla, men det var för utredning. Sen kommer man till Tidaholm, det är en klass 1-anstalt, högsta säkerhet. Om man har en bra verkställighet kan man ansöka om att komma till en lägre säkerhetsklass, säger Dennis.
Juridicum är den av alla platser där intervjun äger rum. Det kan tyckas vara paradoxalt med tanke på att Dennis har suttit av ett fem år långt fängelsestraff för inblandning i vad som kommit att kallas en av de största dopningshärvorna i Sveriges historia. Nu, fem år senare, läser han fjärde terminen på juristprogrammet och kommer så småningom själv att arbeta med att upprätthålla lagen i stället för att bryta mot den.
– Jag var tvungen att fundera lite innan jag sa ja till intervjun. Jag bollade med min fru och en bekant som suttit inne, studerat juridik och varit med i en tidning. Men det är helt okej att det står vilka brott jag har begått, det går att kolla upp oavsett, säger Dennis.
Den olagliga verksamheten som Dennis var en del av sålde narkotika, anabola steroider och läkemedel över internet. Han drogs in i verksamheten i egenskap av att vara ”data-kille” med värdefulla kunskaper kring hur man driver en hemsida som inte går att spåra. Hans roll visade sig vara av central betydelse; När han greps 2012 var han en av tre huvudmän och åklagaren yrkade på ett 14 år långt fängelsestraff.
– Jag ska inte säga att jag kände mig laglydig under tiden, men man kände sig ändå inte som en gangster. Vi sköt ingen. Jag satt på mitt kontor och det kändes som vilken affärsrörelse som helst. Jag lämnade mina barn på dagis om morgnarna, skjutsade dem till simskolan om kvällarna och levde ett vanligt Svensson-liv i övrigt, säger Dennis.
Fallet gick vidare till Svea hovrätt. För Dennis innebar det ett fastställt straff på åtta år. När han häktades var hans barn fyra och sex år gamla. När han kom ut hade han missat en betydande del av deras uppväxt.
”Så fort jag kom in i fängelset kände jag att jag aldrig ville tillbaka dit.”
Idén att läsa till jurist kom till honom under den mörka tiden i fängelset. Dennis höll sig undan från de andra intagna för att inte dras in i trubbel. I stället låg han i sin cell och läste böcker och skrev brev till sin fru.
– Så fort jag kom in i fängelset kände jag att jag aldrig ville tillbaka dit. Det är mycket bråk emellanåt, och ju mindre man umgås med de andra desto mindre risk att bli indragen. Så jag höll mig undan på mitt rum och läste allt jag kom över.
En konstant under fängelsevistelse är att man fyller i ansökningar. För att exempelvis få röra sig mer fritt
i fängelset måste blanketter fyllas i, och de intagna får inte sällan avslag. Skicklighet i språk är därför en eftertraktad kunskap och ryktet om Dennis boksynthet började sprida sig.
– På ett sådant ställe går ju snacket. Är där någon som är duktig på att laga pizza får den göra det. Många som sitter där inne har knappt gått klart skolan och klarar inte av att skriva överklaganden. Det visade sig att jag var duktig på att skriva och argumentera så jag hjälpte dem med det, säger Dennis.
Att vara specialisten på överklaganden gav honom blodad tand. Det var skönt att använda hjärnan, och roligt att faktiskt hjälpa människor. Så snart han fick möjlighet började han läsa en grundkurs i juridik på distans inifrån fängelset. Han fick bra betyg, och fortsatte med kurser i arbets- och förvaltningsrätt. Så fort han kunde röra sig med fotboja sökte han till juristprogrammet. Höstterminen 2017 började han sin utbildning vid Lunds universitet.
Dennis beskriver dubbla känslor inför att ha tillbringat en så lång tid i fängelse. Trots allt han gick miste om genom att vara borta från sin familj alla dessa år resulterade det i att han studerar något som är människor till gagn.
– Jag kan stå för det jag har gjort, men jag är inte stolt över det. Nu lägger jag min tid på något vettigt som varken skadar mig själv eller någon annan och det känns betydligt bättre, säger han.
Den olagliga verksamheten bedrevs i mångt och mycket som ett företag. Eftersom de utförde sina tjänster disciplinerat och välorganiserat tog det lång tid innan de blev upptäckta. Dennis vill dock inte gå med på att det finns likheter mellan disciplinen som krävs för att bedriva en sådan verksamhet och att läsa juristprogrammet.
– Jag vill inte att det jämförs med att läsa juristprogrammet. Man bör absolut inte glorifiera det jag har gjort en gång i tiden, säger han.
Före detta tung kriminell, nu juriststudent. En så ovanlig berättelse har en tendens att sprida sig. I synnerhet på ett campus fullt av skvallersugna studenter.
– Det klart att jag vet att det har viskats lite här på Juridicum. Jag är inte den första straffade studenten som går här och kanske inte den sista heller. Jag förstår om folk tycker illa om de brott jag begick. Det har jag inga problem med, det gör jag också, säger Dennis.
I början av utbildningen hade Dennis svårt att veta hur han skulle hantera faktumet att han hade en helt annan historia än de andra, dessutom mycket yngre medstudenterna. Skulle han berätta, eller vara helt tyst om det? När han testade att berätta för några han brukade fika med på fritiden visade det sig dock att de redan visste.
– De sa ”det vet jag redan, det var någon som berättade det på insparken.” Då förstod jag att det hade snackats. Men jag har inget problem med det, om jag hade varit dem hade jag säkert gjort samma sak själv.
Dennis Lavesson
Ålder: 40 år.
Gör: Läser fjärde terminen på juristprogrammet vid Lunds universitet.
Familj: Fru och två döttrar som är 11 och 13 år gamla.
Bor: Utanför Eslöv.
