I all entusiasm över praktiska listor är det lätt att glömma bort nervositet och andra känslor som inte går att bocka av. Vad händer när en problemlösare inte har några problem kvar att lösa? Isa Diamant övermannas av pirr på väg till sitt utbytesår i Kalifornien.
Ibland beskrivs jag som en lösningsorienterad person. Det kan låta som en egenskap att skryta om, men även om det har sina fördelar är det inte alltid särskilt empatiskt. Det har hänt att vänner bett mig sluta med mina logistiska råd och quick fixes. Min syster fick nog en gång och röt ifrån: “Man behöver inte hitta lösningar på precis allt hela tiden. Kan du inte bara säga typ ‘jag hör dig, vad jobbigt det låter’?”
Inför mitt kommande utbytesår har jag fått härja fritt. Stress, oro och nervositet har dämpats genom att skriva listor och systematiskt checka av dem. Samtal har ringts, vaccinationsjournaler beställts och brev har expresslevererats över Atlanten. Sedan det obligatoriska engelskprovet i december fram till ambassadbesöket i juli har byråkratimanövrering varit min vardag.
Även om det stundtals varit stressigt har jag ändå njutit lite av att systematiskt få jobba mig fram till mitt utbytesår, ett steg i taget. Nu är alla listor fyllda med bockar.
I passet finns mitt visum. Korridorrummet är städat och uthyrt. Det som inte finns i flyttkartonger i släktingars förråd ligger nedpackat i ryggsäcken jag har på mig just nu.
Det finns inget praktiskt kvar att ta tag i. Så vad gör jag nu?
Det enda som jag inte har hanterat ännu är pirret. Det står inte på någon av mina listor. Så fort jag känt det smyga sig på har jag hittills bedövat det med listor och praktiska lösningar. När jag vinkat av min familj och pirret sköljer över mig vet jag därför inte vad jag ska göra. Hjärtat bankar. Magen knorrar. Väskan känns plötsligt väldigt tung på mina axlar.
Ett år utan familj och vänner, hur genomtänkt var det egentligen? Vad ska jag till USA och göra? Är det något fel på Lund eller vad är det jag håller på med?
Tänk om jag kuggar tentorna och får åka hem med CSN-skulder upp över öronen utan att ha plockat ett enda högskolepoäng. Tänk om jag inte får några kompisar. Tänk om hemlängtan blir för stor.
På ett möte för utbytesstudenter vid Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet fick vi höra att känslorna brukar följa en kurva som ser ut som ett W. Först är det lite nervöst men blir sedan snabbt roligt. Efter en smekmånad kommer den första omgången hemlängtan, men sedan börjar den verkliga anpassningen till vardagen där borta.
Problemlösaren i mig vill lokalisera var på kurvan jag befinner mig, men det går inte eftersom W:et av känslor inte ens har börjat än. Jag vet inte vad jag ska förhålla mig till – ska jag vara glad eller ledsen? Stressad eller lugn? Jag vet inte vad jag känner. Känslorna går inte att hantera genom att bocka för rutor på en lista. Det enda jag kan göra är att låta dem komma.
Hjälp. Och wow.
