I ny föreställning på Lund Comedy Festival visar Dilan och Moa att fällor finns även för populära poddare och improvisationskomiker. Recensenten Amandus Gustafsson ser komisk energi som söker efter en form att landa i.
Piratensalen på Grand Hotell i Lund är ärtgrön. Stolarna är till två tredjedelar fyllda med utspridda åskådare. Mest unga personer, men en handfull är i övre medelåldern.
Föreställningen börjar genom att Dilan och Moa skrider längs stolsraderna fram till scenen. De är iklädda fakelyxigt glansiga skjortblusar, halsband i plastguld och stora färgglada juveler – som ett dagisbarns bild av flärd. Det är också föreställningens premiss: i parodirollerna som två framgångsrika mediakvinnor ska de lära publiken att må bra.
Klädnaden blir en del av showen, bland annat som chakra-inspirerad anatomi. Valet av svarta byxor motiveras med: ”I benen finns inga känslor”. De hoppar genom frisyr- och klädeshumor till igenkänningssituationer, skratten skallrar från den huvudsakligen kvinnliga publiken. Sedan raljerar de över den svenska vården, med dess kollektivistiska linoleum-estetik. Det blir ganska roligt. Deras ibland korta insticksrepliker fungerar bäst, framförallt när de överdrivs med kraft och de själva tror på sina karaktärer.
Det finns få regelrätta punchlines. Det är konceptet självt som är skämtet. Replikerna snarare underbygger än levererar skämtspänningar.
Bilder visas från deras gamla sociala media-flöden, med kommentarer och laserpekare. Resultatet är små komiska paket som aldrig öppnas hela vägen utan bara gläntas. Därefter sjunker showen ned till stock photo-humor, som aldrig lyfter från det gymnasiala. Mot slutet blir de varmare i kläderna och trots långsökt uttänkta, absurda premisser bärs dem igenom på ren komisk vilja.
Dilan och Moa har haft sina känselspröten framme. De har snappat upp trender inom scenföreställning, tv, stand up, memes och kulturkrig. Men de vet inte vad de ska göra av det. Improvisationssketcher, igenkänningshumor, parodierad föreläsningsjargong, uppskruvad anekdoterism, Tim and Eric-inspirerade videoklipp, skrikhumor, vulgära utrop; allt blir sammanslängt utan förenande form.
Problem uppstår ofta med de vaga replikerna, det halvt improviserade utan avslut. Publiken tappas längs vägen och blir aldrig helt upplockad igen. Skratten är hela tiden spridda, ibland osäkra.
Det rör sig om humor likt den som uppstår i en konversation med vänner, eller i en podcast. Men som föreställning blir det förvirrat och utdraget. Upplevelsen tangerar något som liknar rolighet vid lunchbordet från någon man inte känner. Det känns tvingat, lite stelt och förvirrat. När avslutsapplåderna rungar går också en lättnad i lokalen, ingen behöver osäkert sitta kvar.
