De olika universitetsprogrammen är tydligt strukturerade utifrån studenters socioekonomiska bakgrund. Denna tendens innebär att universiteten cementerar snarare än minskar klassklyftor, menar Lundagårds politiska krönikör Fredrik Banke.
I en studie från 2017 undersökte Universitetskanslersämbetet (UKÄ) avhopp från högskolan. Bland annat undersöktes nyantagna studenters sociala bakgrund bland de olika yrkesexamensprogrammen. Bland läkarstudenter hade 29% av studenterna icke högskoleutbildade föräldrar. Motsvarande siffra bland förskollärarstudenter var 76%.
Denna variation verkade vara beroende på hur statusfylld utbildningen var. Desto mer status, desto större andel studenter med högskoleutbildade föräldrar. Dessa statusfyllda utbildningar – som exempelvis civilingenjör, jurist eller ekonom – tenderar, som vi alla vet, ofta att leda till välbetalda och utvecklande jobb.
Så är inte nödvändigtvis fallet för de mindre statusfyllda utbildningarna såsom socionom, sjuksköterska eller förskollärare. Få kan väl ha undgått ramaskrina från den offentliga sektorn där flera yrkesgrupper går på knäna. SVT rapporterar – bland andra – om hög risk för utbrändhet för dessa yrkesgrupper.
I min klass på juristprogrammet är det exempelvis väldigt tydligt att de flesta kommer från en mer privilegierad socioekonomisk bakgrund och som bevis dyker inte sällan en fin bostadsrätt i centrala Lund upp i 19-åringars händer inom några månader efter studiestart. Man kan ju fråga sig vart de pengarna kommer ifrån.
Självfallet är ovanstående kul för de unga priviligierade studenter som får hela kakan och samtidigt äter den, men jag är orolig för vad universitetet statistiskt sett gör för den grupp av studenter vars föräldrar inte riktigt spelar i samma socioekonomiska liga.
Vad som framgår av UKÄ:s studie är att universitetsstudier för studenter med lågutbildade föräldrar, jämfört med högutbildade sådana, oftare leder till lågavlönade samt mer påfrestande yrken – men lika höga studieskulder.
Med tanke på att exempelvis många lärargrupper aldrig tar igen den förlorade inkomsten kopplat till studier är detta en tydlig klassfälla för de mindre priviligierade unga som står inför valet att välja universitetsutbildning.
Är vi verkligen villiga att sätta dessa människor i livslång skuld och dessutom minskad livsinkomst för att de vill utbilda sig? Det är inte rimligt att denna demografiska tendens är så tydlig när en så omfattande ekonomisk förlust efterföljer den.
Jag frågar mig själv om det finns något sätt genom vilket det går att minska denna tendens vid val av studieprogram. Något svar finner jag inte riktigt, men jag konstaterar att det är beklagligt att dagens universitet är så tydligt strukturerat utifrån social bakgrund – något som påverkar en person för livet.
När universitetsstudier på ett strukturellt sätt missgynnar de från en viss social bakgrund är det dags att vi tänker om.
Detta är en politisk krönika. Åsikterna är skribentens egna.
