Att anlända sent till en utbytestermin kan vara en krävande social utmaning. Hur hittar man en gemenskap och vad ska man göra för att passa in i denna? Lundagårds utbyteskrönikör Maja Ekman har anammat en strategi – att tacka ja.
När jag klev av planet och in i ett osande mexikanskt Monterrey var jag två veckor försenad till min utbytestermin. Nollningsperioden var slut, vänskapsband hade redan dubbelknutits och terminens otrampade stig var nu asfalterad. Det kändes för sent att bli en del av den gjutningen.
Från Sverige tog jag med mig en oro över att inte passa in. Nu var jag dessutom ensam och högstadiekänslan av att inte tillhöra gjorde sig påmind som en extra vikt i ryggsäcken. Hur kommer man sent in i en ny gemenskap? Frågan har vi alla ställt oss många gånger: Sjuans första dag, skolstart i gymnasiet och på novischperioden i Lund. Mitt svar har alla gånger blivit: Att tacka ja.
Att anamma ett Yes Man-liknande beteende i Mexiko gör sig avtryck i almanackan snabbare än en sallad förbereds på Grönt o’ Gott. Redan på ankomstdagen inbokades en middag med en mexikansk narcissist tillika författare, extremsport i vattenfall och en tredagarsfest på västkusten. Att hitta umgänge var, till min lättnad, ett icke-problem.
Nästa steg var att passa in i umgänget. Hur gör man? Vissa klär sig enligt klädkod, skrattar i kanon åt samma skämt och hänger där man hänga skall. Min strategi inkluderar att göra det man inte bör. Väl i vattenfallet slutar jag inte tacka ja. Dyka ned från sex meter? Ja, absolut. Med hjälm på, hjärtat i halsgropen och tjugo chockerade utbytesstudenter nedanför hoppar jag ut med huvudet före i ett desperat försök att imponera och passa in. De otaliga varningarna om Mexiko har alla missat den för mig största faran: Frasen “Sí, claro”.
Beslutet att tacka ja blev till slut till en oförmåga att tacka nej. Nu sviktar hälsan lika mycket som omdömet. Efter veckor av självförvållad sömnberövning och med ett illamående lika ihärdigt som klamydia i en studentstad förmår jag fortfarande inte att tacka nej. Samma kropp som i feberrus hoppade runt på ett dansgolv stod fem timmar senare startklar för en mindre bergsbestigning. Dagen därpå kastade jag upp kvällens middag för att minuten efter tacka ja till en cykeltur klockan 06.00 nästföljande morgon. Jag är inte den första personen som blivit bränd av den mexikanska solen, men förmodligen den första att bli nära på utbränd av en mexikansk utbytestermin. Allt för att få vänner, allt för att passa in. Och min överfyllda kalender och kantstötta hälsa talar båda för samma sak – jag har lyckats.
I sviterna av min överdrivna optimism undrar jag: Växer man någonsin upp från skolstartens osäkerhet? Kan man bli fri desperationen att vara en del av en samhörighet?
Jag trodde det, tills jag för första gången klev ut i den mexikanska hettan och hörde mig själv tacka ja till en middag med en främmande karl. Det är vår osäkerhet som gör oss modiga. Den leder oss till märkliga möten, spännande upplevelser och förhoppningsvis hem igen. Oförmågan att säga nej är visserligen en last, men också en styrka. Att tacka ja till allt kan leda dig in i väggen, men också in i en gemenskap. Är det värt det?
Sí, claro.
