Kvinnors berättelser ges allt större utrymme i såväl fiktion som verkligheten, och det kan vara svårt att tro att ämnet gavs akademiskt utrymme först mot slutet av 80-talet. Bit för bit kartlade Eva Helen Ulvros svenska kvinnors liv genom brev som omgav kända män.
Den vanligtvis myllrande byggnaden står tyst och tom. Utan studenter och professorer som köper kaffe, trängs runt de runda borden och skyndar mellan föreläsningssalar känns Lux ljust och luftigt. Det påminner nästan om en kyrka.
Längre in i byggnaden byts rymligheten ut mot en mindre navigationsutmaning. Eva Helen Ulvros leder vägen upp för spiraltrappor och genom korridorer som jag garanterat hade gått vilse i på egen hand.
– Det tog ett bra tag innan jag lärde mig att hitta här, säger hon med ett skratt.
Hennes kontor rymmer bara ett skrivbord och ett par omaka stolar, men från ett stort fönster faller rikligt med ljus. Alla ytor är täckta av böcker.
– Jag är väldigt mycket lärare, jag vill undervisa och utbilda, jag vill ge kunskap. Det är nog det som driver mig allra mest. När jag var liten och lekte med barbiedockor så lekte jag alltid att Barbie var fröken och hade elever.
Eva Helen Ulvros är professor i historia vid Lunds universitet. Hennes specialområden är kvinno- och genushistoria, kulturhistoria och socialhistoria, och hon har också undervisat i idé- och politisk historia. Hon började som lektor vid Lunds universitet 2004, men anknytningen till universitetet inleddes långt tidigare.
– Jag är född i Lund och har gått större delen av min utbildning här. På Lunds universitet studerade jag historia, svenska, konstvetenskap, antikens kultur- och samhällsliv, religionskunskap och franska. Jag tyckte att det var så roligt att lära mig.
Efter studierna arbetade Eva Helen Ulvros som gymnasielärare, men hela tiden längtade hon efter att få läsa vidare. Efter att ha fått tre barn på 80-talet gjorde hon slag i saken och sökte till forskarutbildningen i historia, där hon disputerade en avhandling i kvinnohistoria med fokus på kvinnor inom sydsvensk borgerlighet mellan 1790–1870.
– På 70-talet dominerades grundutbildningen i historia av politisk historia. Först mot slutet av 80-talet uppmärksammades det kvinnliga perspektivet och jag kände direkt att det var något som jag ville syssla med. Jag satt med väldiga mängder brev från kvinnor som levde på 17- och 1800-talet. Jag slogs av att breven bevarats eftersom kvinnorna som skrivit dem varit nära viktiga män. Det var så roligt och fascinerande att dyka ner i tidsdokument som ibland inte öppnats på 150 år. Ibland kunde avklippta hårlockar och pressade blommor falla ut.
Från att ha kallats för kvinnohistoria började man på 90-talet studera och problematisera även manligheten.
– De båda könsidealen förändras under tid och samspelar med varandra, varför man började prata om socialt och kulturellt genus. På senare tid har HBTQ-perspektivet uppmärksammats. Det är intressant och spännande att fältet vidgas, men för några år sedan tyckte jag att klassisk kvinnohistoria kom i skymundan.
Finns det några vanliga missuppfattningar kring ditt forskningsämne?
– Vissa tror att genushistoria handlar om att kvinnor hatar män. Men det handlar om strukturer. Hur samhället och lagstiftningen ser ut. Kvinnor hade länge inte rätt att utöva vissa yrken, men kunde ansöka om tillstånd som ofta beviljades. Kvinnor har varit mer självständiga än vad vi kanske tror. Det är också vanligt att tro att alla kvinnor haft det likadant, oavsett land, stad och samhällsklass.
LU arbetar för att göra universitetet mer genusmedvetet, hur upplever du den utvecklingen?
– Jag läste själv historia på 70-talet. På grundkursen var vi tre tjejer av 40 studenter. På kandidatkursen var jag den enda tjejen av 15 studenter. Jag berättade för min lärare att det kändes konstigt, och han svarade att han aldrig lagt märke till det.
Historia studeras fortfarande av fler män än kvinnor, även om fördelningen ser jämnare ut idag. Eva Helen Ulvros berättar att ju högre upp i studierna man kommer, desto fler tjejer försvinner på vägen.
– Många tjejer kanske yrkesutbildar sig till gymnasielärare medan killar kan tänkas ha högre självförtroende och vill bli professorer med detsamma. Vi försöker uppmuntra tjejer genom att lyfta fram kvinnor, även i kurser som i större utsträckning handlar om män.
Att väva in genusperspektivet på ett naturligt sätt är en utmaning för universitetet. Eva Helen Ulvros menar att enskilda lärare kan ha stor påverkan, men medger att ämnet inte intresserar alla.
– Jag minns en student som skrev ’Jag har inte kommit till universitetet för att lära mig om amning och blöjbyten’, vilket var helt fel. Jag hade lyft upp lagen om kvinnors arbetsmöjligheter. En sådan inställning är frustrerande, men inte så vanlig. Många tycker istället att det är roligt och har inte fått lära sig om kvinnors historia i gymnasiet.
För närvarande har Eva Helen Ulvros inget nytt projekt. Hon vill gärna skriva mer och är i det stadiet där hon funderar. På frågan vad hon är mest stolt över ställer hon sig snart upp och tar fram sina böcker.
– Vilken stor fråga, jag kan nog inte svara. Eller jo. Min avhandling, Kärlekens villkor, Dansens och tidens virvlar (2004). Boken om Sophie Elkan [Sophie Elkan: hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf (2001) reds. anm.] är jag väldigt stolt över, den blev jag nominerad till Augustpriset för.
När rangordningen är färdig visar det sig att Eva Helen Ulvros är stolt över alla nio böcker hon skrivit.
– Mitt källmaterial har ofta varit handskrivet, så jag är också stolt över att jag blivit så bra på att läsa handstilar.
