Ger man staten uppdraget att värna individens fundamentala rättigheter bör den ta det på största allvar och vid behov ta strid för individen. Därför bör staten inte bara ha rätten att stå upp för individens självbestämmande, staten har en skyldighet att göra det, menar Christopher Ogesjö, 1:e vice ordförande för studentföreningen Ateneum.
I sin debattartikel argumenterar Marcus Björk för att staten inte i får ta ställning i opinionen och därmed inte delta i Pride. Det är tyvärr en farlig hållning. Vad händer den dag då våra viktigaste rättigheter hotas? Statens roll måste vara att värna dem, inte se på när de eroderas.
Att vara emot statlig opinionsbildning är en legitim och rimlig ståndpunkt. Det finns goda argument för varför staten bör vara opartisk och skeptisk till att delta i icke-statliga organisationers opinionsbildning. Det är dock en komplex fråga och tyvärr handlar Björks inlägg förvånansvärt lite om statlig opinionsbildning och förvånansvärt mycket om Pride.
Som liberal är jag av naturen skeptisk mot staten. Staten innebär i sin konstruktion att den ställer sig över individen och dess självbestämmande, vilket alltså innebär en kränkning av människors friheter. För att staten, trots detta, ska ha ett existensberättigande behöver den kunna värna individens fundamentala rättigheter bättre än individen och någon annan lösning kan. Ger man staten det uppdraget bör den ta det på största allvar och vid behov ta strid för individen. Därför bör staten inte bara ha rätten att stå upp för individens självbestämmande, staten har en skyldighet att göra det. Gör den inte det har den inte heller något existensberättigande.
Då återstår frågan om just Pride är något som staten bör ta ställning kring – om det står för något som står i strid med statens andra värden, och övriga opartiskhet.
Pride handlar om individens självbestämmande, att man själv ska få avgöra vem man älskar och vem man delar säng med. Det är fundamentalt och en del av själva essensen av din identitet. Det finns goda skäl att just den rätten ses som en av de centrala mänskliga rättigheterna. Givet detta borde myndigheter som väljer att delta i Pride, om något, uppskattas, inte skuldbeläggas. Med det sagt ska givetvis ingen enskild anställd tvingas delta i Pride mot sin vilja, men det är en annan fråga.
Kritiken mot Pride har även ett visst mått av historielöshet. I åratal har staten istället för att värna om människor bidragit till att förtrycka dem. Det fanns en tid då många homosexuella i Sverige inte vågade anmäla brott som hade begåtts mot dem – för att man räknade med att bli lika illa behandlad av polisen som av gärningsmannen. Vad spelar det för roll om något är olagligt så länge vi inte kan lita på att staten finns där och skyddar oss när vi behöver det? Att staten nu istället syns i Pride-sammanhang är en form av upprättelse. Äntligen säger staten att det inte spelar någon roll vilken läggning du har. Att fria individer som själva valt hur de vill leva sina liv inte ska bli utsatta eller godtyckligt dömda av varken stat eller andra människor.
Så länge vi vill att staten ska skydda oss bör vi också ge staten mandatet att göra just det.
