Klyddigt, glöttligt, eller kifft? Ja, skånskan är som känt både svårförstådd och fascinerande. Lundagård undersöker varför skånskan låter som den gör och hur det kommer sig att man försöker låta finare i Lund.
Låt oss borrja från borrjan. Östdanmark, eller Skåne som man också sir, blev svenskt efter fredsförhandlingarna i Roskilde 1658. Från då till i dag har det gjorts många försök att försvenska skånskan som dialekt, med blandade resultat. Språkforskaren Stig Örjan Ohlsson har känt kommenterat dialektens rötter med orden: ”Dragkampen mellan danska och svenska i Skåne, [är] inte fullbordad”.
Danskan fortsätter än att prägla skånskan i talmelodin och användandet av danskbesläktade ord. Utöver detta skiljer sig skånskan från andra svenska dialekter genom utbredningen av diftonger, alltså dubbla vokalljud. Jämför “Skåne” och “Skaune”. Dessa egenheter går samman och skapar ett för många grötig och svårförstått tal, men som kontinuerligt hamnar bland topp tre i enkäter över Sveriges sexigaste dialekt.
”Varför skiljer sig lundensiskan så mycket från annan skånska?”
Men dialekterna i Skåne är många och kan skilja sig drastiskt från varandra. Ta till exempel Skånskan talad i Helsingborgstrakten, där “o”-ljudet i vissa ord uttalas som ett “u” (ordet ost uttalas ust) och den talad i Osby, som har ärvt småländskans fobi för att uttala “r”. Skillnaden är märkbar, även för icke-skåningar. Rent generellt kategoriseras de skånska dialekterna efter vilket hörn i landskapet de talas. Problemet är bara att lundensiskan inte direkt låter som någon av de andra dialekterna i västra Skåne.
Lundensiskan, likt skånskan i sin helhet, är inte heller en uniform dialekt. Vissa talar tydligt sydvästskånskt, medan andra talar en klyddig blandning av både skånska och svenska dialekter som tillsammans formar det som skämtsamt kallas “akademikerskånska”. Forskningsarkivarie Mathias Strandberg förklarar det som allmänt ses som gemensamt för akademikerskånskan:
– Vanligast är kanske att man kombinerar en skånsk språkmelodi med ett i övrigt centralsvenskt uttal, d.v.s. de enskilda språkljuden uttalas på centralsvenskt sätt – främre r (”tungspets-r”) och inga skånska diftonger, säger han.
Men varför skiljer sig lundensiskan så mycket från annan skånska? Det finns flera anledningar. En av dem är att Lund, med både sin domkyrka och sitt universitet är en knutpunkt dit människor har färdats och låtit sina dialekter blandas. Det kan också bero på något som kallas naboopposition. Detta innebär att när studenter från övriga Skåne kommer till Lund för att jobba eller studera, gör de ofta till sig för att låta mindre bonniga och mer rikssvenska.
Så nästa gång ni novischer och gamla studenter hör någon från Lund tjabba så vet ni vad det beror på. Det ni hör är del av en femhundraårig dragkamp som fortfarande är vid liv och har Lund som centrum. Och det bästa är att ni är del av den, oavsett var ni kommer ifrån. Eller om ni över huvud taget förstår vad de säger.
