Den student som vill röra sig mot arbetsmarknaden under studieperioden och tjäna lite extra pengar riskerar stöta på problem i form av minskat studiebidrag. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Inas Hamdan resonerar kring CSN:s fribelopp.
Det finns historier vi får höra som barn som vi tar med oss hela livet. För mig var det historien om en palestinsk änka i Libanon utan utbildning. Ensam fick hon ansvara för alla sina sex barns uppväxt efter makens död. Som självlärd skrädderska vägrade hon ge upp, och tog alla sina döttrar igenom universitetet, helt ensam.
Denna kvinna är min mormor. Under min uppväxt fick jag ofta höra hennes otroliga historier om alla svårigheter hon fick kämpa sig igenom. I dag är hon pensionär i Sverige, och den styrkan hon visade är något som jag uppfostrades med och strävar efter att leva upp till. Men när jag försöker applicera detta driv i det svenska utbildningssystemet finner jag att hårt arbete inte längre är det smarta valet.
I år påbörjar jag mina egna universitetsstudier på kandidatprogrammet i politik, filosofi och ekonomi. Min första ekonomiska utmaning blir emellertid inte en ekonomitenta inom programmet, utan det kommer med utmaningen alla studenter har: Att få budgeten att gå ihop.
För svenskar finns det en lättnad i CSN-bidraget, något som möjliggör tidsinvesteringen på universitetsstudier. Genom min utbildning kommer jag inte få en yrkesexamen och vill därför redan nu röra mig mot arbetslivet. Jag vill få den praktiska erfarenheten som hjälper mig i framtiden när jag söker jobb, men jag stöter på ett stort problem: Om jag tjänar för mycket förlorar jag privilegiet att ta del av CSN-bidraget.
Vid första anblick är det förståeligt att det finns ett inkomsttak för att kunna få CSN-bidrag. Skattefinansierade centrala studiestödsnämnden ska stötta de som är i behov av hjälp, men en konsekvens detta får är att studenter inte uppmuntras till att ett första steg in på arbetsmarknaden. Med en termin av en inkomst på strax över 8000;- i månaden innan skatt riskerar den arbetande studenten gå miste om bidraget och det blir snabbt tydligt att ett deltidsjobb inte kommer vara lönsamt.
Om vi ska ge ekonomiskt bidrag till våra studenter borde det åtminstone inte stoppa dem från att röra sig mot arbetsmarknaden. Att ett statligt bidragsberoende är gynnsamt har inte bara negativa konsekvenser för samhället som helhet, utan även för den enskilda individen. Det kommer en tid då det statliga beroendet inte räcker. Finns det då bara en examen på CV:t, utan riktig arbetserfarenhet eller ett sparkonto, kommer man finna svårigheter att stå på egna ben.
Min mormor lärde mig att hårt arbete alltid lönar sig. Att det enda sättet man kan lyckas i livet är att ta del av kunskapen världen har att erbjuda och sedan använda den kunskapen i samhället. Men jag undrar allt mer hur jag kan göra detta i ett land som bestraffar hårt arbete.
