Terminen är i full gång och har du tur hör du till de lyckligt lottade med fast bostad. De mindre välsignade tvingas flytta sitt bostadssökande till självaktningens massgrav – sociala medier.
Att få AFB-lägenhet som novisch är bokstavligt talat ett lotteri, och förlorarna lämnas vind för våg i ett minst sagt bistert läge. Diskrepansen mellan utbud och efterfrågan av bostadsalternativ i Lund manifesteras med smärtsam tydlighet i lundalägenhetsgrupperna på Facebook. Jag parafraserar lite grann nu, men detta är ungefär exakt varje sökande:
“Rökfri, skuldfri, karaktärsfri, min största hobby är att skrubba golvlister med ekologisk allrengöring och förlåt min förmätenhet men jag hade hemskt gärna haft ett tak över huvudet och yta för en bäddmadrass från Jysk. Existensminimum är ju ett relativt begrepp och om jag glömde nämna det är det enda alkoholhaltiga jag nånsin befattat mig med DAX handdesinfektionslösning, som jag för övrigt regelmässigt marinerar mina händer i varje gång jag överväger att ta i en möbel.”
Texten kombineras i regel med en smakfullt retuscherad selfie, gärna från en vandringsresa i fjällen för att understryka äventyrlighet och livsglädje, fast på ett hundraprocentigt fräscht och oskuldsfullt vis.
Maktfördelningen mellan uthyrare och ansökare är kort sagt sorgligt uppenbar för alla inblandade. Somliga uthyrare håller sig inte ens för goda för att grundlöst efterfråga “enbart kvinnliga sökande”. Man ställer sig frågan: Hur blev bostadskrisen i Lund så brutal att man måste sälja sin själ offentligt för att kunna ha någonstans att hålla till under sina första studiemånader?
Jag har själv varit i samma sits. De provisoriska lösningarna, pusslandet med andrahandslägenheter, dubbelhyrorna. I brist på annat har de informella lägenhetsgrupperna förvisso varit en räddning för många rådvilla novischer, inräknat mig själv. Det är bra att de finns, jag bara önskar att de inte behövdes. Att annonsera efter boende på Facebook är lika penibelt självförintande som det årliga sommarjobbssökandet, men det personliga brevet till den lokala hemtjänsten behöver åtminstone inte fläkas ut offentligt på sociala medier. Att scrolla förbi uppsjöar av medkonkurrerandes übermenschannonser varje dag gör inte heller underverk för varken ens bostadsförhoppningar eller självkänsla. I de bästa av världar hade den universitetsstad som lockat hit oss med löften om det ljuva studentlivet inte så hjärtlöst överlämnat oss till den fria bostadsmarknadens brutala principer.
Lyckligtvis brukar allt trots allt ordna sig till slut. Jag hoppas att alla ni nyblivna lundabor, utan att ha förlorat alltför mycket värdighet på vägen, har nånstans att sova i natt. Om inte, se det från den ljusa sidan – från och med 2020 kan ni åka spårvagn dygnet runt istället. Gudskelov för kommunala satsningar!
