”Det har nu gått några veckor sedan Lundagård publicerade min debattartikel om statliga myndigheters deltagande i Pride. Tre repliker har inkommit – dock är det endast en enda som berör det principiella problem som jag egentligen vill diskutera”, skriver Studentföreningen Ateneums ordförande Marcus Björk i sin slutreplik.
Jag vill börja med att kommentera Christopher Ogesjös replik, som faktiskt berör det principiella problemet. Han verkar vara av åsikten att staten, utöver upprätthållande av sitt våldsmonopol, även har ett opinionsbildande uppdrag för individers rättigheter. Den ståndpunkten är legitim men kommer också med två komplikationer. Vilka lagar är föremål för statlig opinionsbildning? För att dra argumentet till sin spets – kan staten opinionsbilda för jobbskatteavdrag? Ståndpunkten blir naturligtvis mer legitim och lättsmält om man inskränker det statliga opinionsbildande uppdraget till fri- och rättigheter i naturrättslig anda.
Den andra invändningen är vad som i så fall utgör legitimt opinionsbildande för dessa fri- och rättigheter. Varför går inte statliga myndigheter i kippavandringen? Är inte religionsfrihet och att stå upp mot antisemitism just en sådan frihet staten borde opinionsbilda för? Får myndigheter visa sitt stöd i kampen för ett bättre klimat genom att demonstrera i Fridays for Future? Greenpeace aktioner? Ship to Gaza? Så länge den frågan förblir obesvarad lever jag efter den gamla socialdemokratiska devisen – att ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”.
Eric Tegnander från Lunds socialdemokratiska studentklubb är arg. Förmodligen på den halmgubbe han skapat för sin replik. För jag är då rakt inte emot en bred uppslutning kring Pride. Jag ställer endast frågan om det finns ett principiellt problem med att statliga myndigheter deltar i privat organisations opinionsbildning. Gällande Ryssland pekar jag endast på faran med att sammanblanda politiska intressen med myndigheter. Öppnar man upp för det riskerar skillnaden mellan Ryssland och Sverige reduceras till vilka privata opinionsyttringar som är ”rätt” och vilka som är ”fel”. Det jag föreslår är alltså eftertanke innan man flyttar in politiken på myndigheternas arena (så som man har gjort i Ryssland). Men det är enklare att anklaga mig för att sakna medmänsklighet.
Slutligen vill jag också bemöta repliken från Malmö universitets rektor och universitetets studentkårs ordförande. Förutom att inte alls bemöta min frågeställning samt nonchalant avfärda mitt exempel som ”effektsökeri”, så levereras en del besynnerliga ståndpunkter. Att jag egentligen borde ställa en annan fråga och att om man inte går i Pride så ställer man implicit inte upp på demokrati och allas lika värde.
Nu råkar det dessvärre vara så att det är det principiella problemet kring myndigheters deltagande i privata opinionsyttringar som jag vill diskutera och inget annat. Dock blev jag lite nyfiken på resonemanget att om man inte går i Pride så är man implicit emot demokrati och allas lika värde. När ska förresten Malmö universitet gå kippavandringen?
Debattartikel: Stoppa statens Pridedeltagande
Repliker:
Staten är skyldig att stå upp för individens självbestämmande
Pridedeltagande är en fråga om medmänsklighet
Pridedeltagande är en självklarhet
