Medan spritens roll i studentkulturen förblir självklar och orubblig, tilltar tabut kring den mindre gemytliga cigaretten. Det blir allt svårare för rökaren att värja sig från medstudenters klandrande blickar. Och det är väl bra? Eller?
Man hittar sina sätt att tackla höstterminens stresspåslag. För min del invigde jag skolstarten med att såhär vid 23 års ålder forcera fram en rökvana (vilket jag, ska tilläggas, skäms tillbörligt för).
Min timing är givetvis undermålig. Efter att uteserveringsförbudet införts i vårt beklämmande osexiga förmyndarsamhälle har stämningen i Lund förändrats. I denna fristad för smakfullt destruktiva livsstilar har moraliserande kommentarer börjat tillhöra rökarens vardag. Plötsligt uppvisas ett rörande engagemang för folkhälsan; en passion som lyser med sin frånvaro vad gäller Lunds omhuldade alkoholkultur. I en rapport från IQ självrapporterade 74 procent av de tillfrågade studenterna om alkoholriskbruk, vilket bör komma som en överraskning för exakt ingen. Trots detta har jag, under en studietid frikostigt kantad av blackoutfyllor, aldrig mötts av samma bekymrade miner inför dessa som inför ett bloss på lunchrasten.
Det handlar inte om att jag inte älskar Lunds alkoholkultur ohämmat, eller att jag uppmuntrar till tobaksbruk. Poängen är bara att det ibland är rätt schysst att unna sig kortsiktig avlastning från den nernötande prestationsångestmaskin som är universitetet, även om det innebär ett förskottsuttag från ens totala hälsokonto.
För oss introverta är ciggen inte minst en rätt välkommen mikropaus under socialt dränerande festhelger. Jag kan sluta vara sjukligt beroende när jag vill, det är bara det att jag hellre förlorar mitt sista ledsna flimmerhår än att gruppdansa till arriverdercilåten en enda gång till ikväll, okej? Dessvärre känns rökrutan alltmer som en skamvrå, där man är lovligt byte för syrlig kritik eller oombedda utläggningar om att rökning minsann är “väldigt osexigt, och inte alls coolt” (liksom, bra försök, men jag har sett Mad Men).
Många rättfärdigar sitt ogillande genom att hänvisa till passiv rökning. Visst – tveklöst oskön grej. Liksom det är oskönt att försöka somna till LTH-novischers väggenomträngande festskrålande inför ett morgonseminarium, eller att få sina skor rödvinsimpregnerade var tredje korridorsfest. Passivt supande, så att säga. Helt i sin ordning, dock!
Det oskrivna studentkontraktet borde vara: Hetsa varandra om livsbalans och hälsa kan vi göra efter examen. Till dess är det minsta vi kan unna varandra i detta turbulenta livsstadie fri misskötsel av våra kroppar efter hedonismens alla regler. Vi behöver inte påminnas om rönen gällande tobaksorsakad dödlighet; alla vet att ett studentliv utan rökning är eftersträvansvärt.
Liksom ett utan socker, sprit och oskyddat sex.
Can’t wait.
