Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Inas Hamdan diskuterar problemet med underrepresentationen av etniska minoriteter inom universiteten och flaggar för att fokus på etnicitet inte löser några problem.
Mindre än hälften av mina klasskamrater i grundskolan gick ut nian med behörighet för gymnasiet. Ännu färre fick gymnasieexamen. Jag är en av de få som kommit till universitetet.
När exempel likt ovan florerar i media och inom politiken finns ofta ett fokus på etnicitet. Det förvånar mig. Problemet handlar om en saknad tilltro till högre utbildning som grundar sig i annat än representation. Detta är inte ett problem endast etniska minoriteter möter, utan alla svenskar utan högskoleutbildade föräldrar. Att fokusera på etnicitet riskerar missa det egentliga problemet och leda till ytterligare segregation.
Ofta pratas det om etniska minoriteter på universitetet, om vaga strukturella problem som gör att rasifierade personer inte känner sig kapabla att röra sig mot högre utbildning. Men som rasifierad vet jag att min bakgrund inte har varit den utmaning som ofta målas upp. De jag känner som inte klarade gymnasiet saknade inte en representation av universitetsutbildade med invandrarbakgrund. De saknade en förälder, oberoende av bakgrund, som kunde berätta att universitetet var värt att satsa på.
Enligt en studie gjord av Universitets- och Högskolerådet (UHR) gynnas ungdomar med högskoleutbildade föräldrar genom hela sin utbildning. I jämförelse med studenter från storstäder finns en norm på landet om att inte söka sig till högre utbildning. Förorten har samma problem. Jag tror inte att det handlar om dålig representation, utan en bristande intellektuell nyfikenhet och stress över att uppnå ekonomisk självständighet. Personer ute på landsbygden, där få rasifierade bor, har all etnisk representation de behöver inom universiteten, men det har uppenbarligen inte löst problemet för dem. Varför skulle det göra det för rasifierade personer i förorten?
Själv har jag föräldrar som båda är universitetsutbildade. Böcker har alltid funnits i huset. Att jag skulle studera var en självklarhet som jag alltid har strävat efter. Jag fann inspiration i böcker och från lärare. Aldrig tänkte jag att jag behöver finna personer med samma bakgrund för att veta att jag kunde. Min tro på högre utbildning odlades genom min omgivnings passion, och hade inget med min etnicitet att göra. Jag är en etnisk minoritet men mina upplevelser är representerade av majoriteten av universitetsstudenter.
Genom att vi fokuserar på etniska minoriteter kommer vi stödja de som mig som inte behöver hjälp, och glömma icke-rasifierade personer som faktiskt behöver stöd. Detta skulle vara ett slöseri av insatser, som skuldbelägger etnicitet och lämnar problemet olöst. Frågan borde inte vara om vi har etnisk representation inom universiteten, utan om vi har representation av människor med olika förutsättningar.
Kan vissa etniska grupper vara underrepresenterade inom högre utbildning? Visst. Men det är inte på grund av deras etnicitet. Som samhälle måste vi lära oss att se bortom etnicitet och istället titta på orsaken till problemen. Intellektuell nyfikenhet och öppenhet inför det livslånga lärandet är ett krav för att vi ska fortsätta utvecklas som land, och det är en utmaning bortom etnicitet.
Detta är en del av Lundagårds opinionsjournalistik. Åsikterna som yttras är skribentens egna.
