På gott och ont är det digitala och det fysiska livet alltmer sammanflätat, och svårt att skilja åt. Men hur påverkas vi egentligen av sociala medier? Vilka avtryck gör digitaliseringen på vår identitet och självbild? Kan den rentav leda till en ny sorts skuggexistens?
I början av sommaren tog jag bort min Instagram-app. Jag blev influerad av en vän som drabbats av utmattningssyndrom ett år tidigare. Vi satt vid en brygga på Ribersborgsstranden i Malmö när hon beskrev ett filter som saktade ner allting. Hon fick svårt att läsa och hänga med i samtal. Hon hade helt enkelt tröttat ut sin hjärna med för många intryck och tog därför bort både Facebook- och Instagram-appen ur mobilen. Hon upplevde att skrollandet utan början eller slut, det oändliga flödet av intryck, blev negativt för henne. Det var som att alla marginaler var fullklottrade.
I Digital Cultures: Understanding New Media från 2008, beskriver Matt Hill bland annat hur mobiltelefoner blivit kulturellt och ideologiskt laddade objekt, skapade att bekräfta en självidentitet vi kan bära med oss som en sorts digital legitimation. Ett bevis på en tekno-kulturell existens.
Diskussionen och frågan om sociala mediers positiva eller negativa konsekvenser känns aningen daterad, och frågan liksom för sent ställd. Men kanske är det just nu, när det digitala så uppenbart har vävts in i våra liv, som en diskussion om digitaliseringens effekter blir fruktbar. Trots att Hills text skrevs innan sociala medier drog igång på allvar, är den förvånansvärt aktuell. En träffsäker analys är att skärmen och av-skärmandet från omgivningen, kan leda till “kulturell autism”. Kanske är det den bästa beskrivningen av människor som skärmar av den yttre verkligheten, och lever inuti mobilens marginaler.
Just nu visar SVT Play två olika program som handlar om hur människan påverkas av digitaliseringen och sociala medier. I “Din hjärna” undersöker psykiatrikern och läkaren Anders Hansen hur den digitala revolutionen och skärmanvändning påverkar oss. Enligt honom fungerar våra hjärnor fortfarande på samma sätt som för 10.000 år sedan – när vi var jägare och samlare. Våra medvetanden är helt enkelt inte anpassade till den tid vi lever i.
Tydligen är förväntan och ovetskap något vi går igång på. Hjärnan överbelönar nämligen oklara utgångar, förväntan på att något kanske ska ske. De sociala medie-apparna är konstruerade utifrån detta: För att skapa ett sug på digital bekräftelse.
I programmet intervjuas en rad personer med olika expertis. Vissa poängterar att ny teknik alltid gett upphov till moralpanik, skillnaden i dag är att tekniken finns med oss dygnet runt.
“Den styr hur vi upplever vår socialt konstruerade verklighet”, säger Aza Raskin, mannen bakom gränssnittet som gjorde oändligt och beroendeframkallande skrollande på Facebook och Instagram möjligt.
Anders tes – att våra hjärnor fortfarande fungerar som under jägar- och samlartiden – är kanske något förenklad. Jag gissar att mitt medvetande är bättre rustat för 2000-talets väl och ve, än för savannens livsfaror. Men vad vet jag?
I Edit-avsnittet “Vägra sociala medier” skaffar skådespelaren Adam Lundgren motvilligt Instagram. Han hade appen en gång tidigare, men raderade den. Många gillningar gjorde honom glad, färre det motsatta. Somligas bekräftelse blev dessutom mer värdefull än andras. Han tyckte inte om den del av sig själv applikationen genererade.
Lundgren reser till teknik-meckat Silicon Valley och träffar Jaron Lanier som är något av en legend inom teknikbranschen – i dag är han en av dess största kritiker. “Det är väldigt märkligt hur alla har sänkt sina förväntningar på vad det är att vara människa. Vi har förlorat en mystik, en framtidstro”, säger han.
Jag håller med. Det är nog få som tänker att livet går ut på att dokumentera sin vardag i detalj på Instagram, men att konceptualisera sig själv tycks ha blivit något de flesta av oss lägger allt mer energi på. Som att målet är att skapa en digital artefakt av den egna identiteten.
För egen del har jag fått ett närmast apatiskt förhållande till sociala medier. Jag har liksom glömt syftet. Det meningsskapande i att konsumera bilder av andra och sig själv. Vad var det nu som var så viktigt och roligt? Jag går bet.
Matt Hills beskriver hur ny teknik har gjort kommunikation “nomadiserande”, den flyter mellan olika plattformar, så kallad mediekonvergens. En process uppstår när nya och gamla medier möts och kompletteras. De sammanstrålar och smälts ihop med andra former. I dag skulle man kunna tala om att den fysiska och det digitala världen förenas: Tekniken är en utsträckning av kroppen och vårt medvetande.
Huvudkaraktären i Isabelle Ståhls roman Just nu är jag här (2017) är ett exempel på en sådan utsträckning. Elise befinner sig i ett existentiellt vakuum. Tomhet och bristen på närvaro präglar hennes liv. Hon vill inte göra några avtryck, vill inte bli påmind om att hon har en början eller ett slut – som skrollandet i en oändlig feed. Hon lever på gränsen mellan den virtuella och den fysiska verkligheten, i en ständig konvergeringsprocess.
Genom GPS-funktionen är hon synlig och upptäckbar: Där finns hon till. När hon rör sig på Stockholms gator – mellan universitetet och andrahandslägenheten, svartklubbar och tinderragg – är det som om hon ser sig själv i kartfunktionen på sin mobil.
På Ribersborgsstranden i Malmö pratade jag och min kompis ofta om det, vi jämförde nu och då. Vi kom inte fram till något revolutionerande, men hon upplevde en välgörande stillhet och tystnad i apparnas frånvaro. En förhoppning var att i de tomma marginalerna – fria från distraherande digitalt klotter – kunna låta sina tankar vila.
