Måste man swisha kompisen för en kopp kaffe på Lux café, och hur länge är för länge att stanna kvar på en förfest? Studentlivets sociala snårskog är lätt att förvilla sig i. Caroline Olovsson reder ut bland studentlivets sociala kutymer.
Kutym. Ett ganska tjusigt ord med synonymerna sed, vana, praxis och etikett. Sociala regler är i sig inget nytt, men i studentmiljö finner man sig lätt i en situation för vilken man inte kan vända sig till den allmänna regelboken. Tur då att en Lundastudent sedan snart fem år finns här för att tala om hur en studentikos social slipsten ska dras.
På föreläsningen: Ivrigt antecknande eller försjunken i din mobil är upp till dig. Hur du lär dig och på vilket humör du är på har ingen annan med att göra, så länge du inte stör genom att vara högljudd eller värst av allt: Äta en salamimacka. Samma sak gäller i den älskade pausen. Den är din att spendera som du vill, vare sig du är pratglad eller stressad och reserverad. Det enda kravet är att du gör rätt för dig. Om en kursare erbjuder sig att köpa något till dig i kafeterian förväntas du omedelbart swisha. Under kursens gång kan ett starkt band av förtroende formas där ni turas om att bjuda, men för att komma hit krävs ett första bevis på pålitlighet.
Nya bekanta: När du träffar en student för första gången finns det en sak som måste göras och en som absolut kan skippas. Den småtråkiga frågan ”vad pluggar du?” verkar tyvärr vara obligatorisk både att ställa och svara på. Följdfrågan ”vilket slags jobb får man av det?” borde däremot slopas. Frågan riktas framför allt mot studenter vars kursnamn inte kan direktöversättas till ett tydligt yrke, och som före detta beteendevetenskap-student är kampen personlig. Utöver att frågan ”Är antikens Grekland ens användbart” är en förolämpning, kan frågan även vara oförutsägbart laddad. Du vet inte hur den här personen känner inför sitt studieval och det annalkande vuxenlivet. En hög andel unga vuxna lider av ångestrelaterad psykisk ohälsa, och den stressande inbillningen att alla andra har en vattentät och ångestfri framtidsplan kan vara direkt skadlig.
Att hålla fest: Att vara värd eller värdinna är nervöst. Om stämningen lyfter för högt och för hastigt, eller kanske inte alls, kan sittningen eller nationsbesöket mattas av innan kvällen ens har börjat. Inte sällan ber gäster om att få lämna kvar smink, skor och sprit under sittningen, och när det är dags för (ofta stökig) mellanfest finner sig förfestfixaren närmast tvungen att ställa upp. Balkongen fimpas ner till oigenkännlighet, groggar spills och glas går sönder. Det är värden eller värdinnans plikt att få gästerna att känna sig välkomna, snygga och roliga. Om en locktång behöver lånas eller en macka tillredas ställer hen upp på momangen. När ett vinglas ryker tar festfixaren det med ro. ”Inget kalas utan kras”, en snabb städoperation och sedan fortskrider festen. I gengäld förtjänar personen som offrar sin matta och grannfrid för din skull att behandlas som den frälsare hen är, men det händer sällan. Att skicka iväg ett tack-meddelande och i alla fall låtsas erbjuda ersättning för pajade prylar är det minsta man kan begära, oavsett hur sliten du är.
Att komma i tid: I den verkliga världen är en kvarts försening tillåtet när man är hembjuden till någon, och i övrigt ska man vara i tid. Men i Lund har den akademiska kvarten blivit en del av livsstilen och ingår i alla tider som spikas, och kan därför inte längre användas som marginal för att komma sent. Den akademiska kvartens heliga sken lyser starkast under hot. När en lärare småsadistiskt meddelar att hens föreläsning börjar på timslaget eller när en särskilt duktig student insisterar på att alltid komma i tid till grupparbetet väcks föraktet och beskyddarinstinkten till liv.
För att undvika spända situationer väljer vi gärna att komma strax efter den akademiska kvarten i hopp om att gruppmötet eller kalaset då kommit igång. Efter några terminer har inflationen i förseningar stigit rejält. Jag har själv både varit och blivit utsatt för personen som dyker upp 20 minuter innan det är dags att dra vidare. Kanske är det läge för någon slags insats, men studentens allt mer avslappnade tidsuppfattning lär visa sig svår att strama upp.
Toalettbesök: Att uträtta sina behov borde vara en mänsklig rättighet. Men om du någonsin befunnit dig på en korridorsfest vet du att det är lättare sagt än gjort. Det är ett enormt risktagande att släppa in berusade främlingar på sina 17 heliga kvadratmeter, varför många korridorsboende skulle kunna jobba som dörrvakter eller med att vakta statshemligheter. Efter att en särskilt godhjärtad korridorsboende, kanske en bytis med förmöblerat rum, väl släppt in dig och dina sju kompisar på sitt badrum ska du vara snabb och visa tacksamhet. Om du spelar dina kort väl har du tillgång till toaletten under hela kvällen – en VIP stämpel som inte går att köpa för pengar.
Gåvor: Studenten är ofta ekonomiskt pressad och ute i sista minuten. Allt som oftast uteblir gåvor, till och med födelsedagspresenter. I de flesta kompisgrupper finns det dock en person med särskild talang för att komma ihåg att fixa presenter och få oss andra att se snåla ut. Att kasta sig på vederbörande i hopp om att få dela på presenten är fullt acceptabelt. I Lund är det inga konstigheter att bara få en påse te av sina fem närmsta vänner, och så ska det förbli. Här höjer jag dock ett varningens finger. När det väl är dags för gruppens presentfixare att firas bör det göras med pompa och ståt som tack för de biobiljetter, temuggar och krukväxter du swishat in dig på under åren.
Slutsats: Att folkvett är en bristvara är ingen nyhet. Ändå förbluffas vi när det är misstänkt lite kvar av den nyköpta mjölken och spriten i frysfacket lyckats frysa till is. Med att vara student ingår ett mått av gränslöshet, på gott och ont. Visst kan vi försöka upprätthålla någon slags nivå av hygglighet, men det bästa tipset jag har är nog trots allt att gilla läget och delta i laglösheten. För det finns en inte så avlägsen tillvaro där dubbelkvart, tillgång till andra människors skafferi och utgång mitt i veckan inte är en självklarhet. Hoppas bara att det annalkande vuxenlivet helt saknar offentlig förtäring av salamimackor.
