Det råder platsbrist i Sverige, på tågen, på bussarna, i föreläsningssalarna. Skräcken för att inte ha sin väska bredvid sig sprids. Amandus Gustafsson vill råda bot.
Det svenska innebär en närhet till skräcken. Man vill inte uppfattas som oartig eller påträngande. Många studenter som åkt buss 171 mellan Malmö och Lund kan vittna om detta. De kliver på och ser dubbelsäten med person, väska, person, väska. Det är outtalat, man ber ingen flytta väskan, man sätter sig inte bredvid. Om det händelsevis finns ett tomt säte kommer en lättnadens suck. Skräck och artighet sammanfogas i en mask mot omgivningen. Men jag uppmanar alla, särskilt vi i den nya generationen: släpp skräckmasken!
Det sker även på tågen. En väska på sätet kunde lika gärna vara en radioaktiv strålning-skylt: OMRÅDE BETRÄDES EJ. Att kliva in i en vagn som färdats mer än två stationer är att mötas av enskilda huvuden som sticker upp ur varenda dubbelsäte. Väskan bredvid, aldrig på hatthyllan eller vid fötterna. Man fortsätter framåt – något tomt säte ska väl komma – och fortsätter.
Och fortsätter…
Vi kan se liknande problem på föreläsningar, i kaféterior, på bibliotek. Närheten förebyggs av jackan, väskan, pappren. Den förhindras av bortvända ansikten, alla ängsligt upptagna med sitt. Främlingar är just det, främmande. Man vägrar se bortom det relativa. Du själv är också främlingen. Men inte för dig själv, så jackan hamnar bredvid, masken sitter på ansiktet.
Det finns också en stressfaktor. Studenter och pendlare är trängda i huvudet, desto friare vill de känna sig i kroppen. Därför intalar man sig själv en upptagenhet, och skapar avskärmning mot sätet bredvid. Alla har viktiga ärenden på mobilskärmen, eller känsligt material i packningen. Det är som om vi alla redan skriver våra tal till Akademien.
På någon nivå kan jag förstå denna rädsla, att be en människa att flytta på sin väska, att sitta obekvämt nära främlingar. Båda impulserna är mänskliga, eller kanske åtminstone svenska. Men denna svenskhet är inte en rättighet. Att gå omkring och förvänta sig en människotäthet på 0,04 person/km2 är att vara naiv.
Skräcken och obekvämligheten leder oss ingen vart, förutom platsbrist och isolerade studenter. Det låter galet, men om samhället ska fungera måste främling kunna tala till främling: ”Ursäkta, är platsen ledig?”
Nästa gång du sitter på bussen, på tåget, i salen, tänk på främlingen som dig själv. Bli den första som lägger ifrån sig skräcken. Ta ett andetag. Var en medmänniska.
