När utbildningsministern ska samtala i TV om kvinnlig dominans vid högskolan väljer hon att bära en brosch med en venussymbol runt partiloggan. Lundagårds utbildningspolitiske krönikör tolkar det som en strävan efter att bekräfta en tillhörighet till gruppen med ”rätt” åsikter.
Nästintill dagligen i Lund tycker jag mig stöta på diskussioner om det skadliga patriarkatet och mäns bristande egenskaper i det sociala livet. Ofta med en negativ underton gentemot män och med tillägget att de inte har förmåga att förstå hur skadligt deras beteende är för samhället.
Frågor av denna art bör självfallet diskuteras och kommer för alltid vara viktiga för att samhället ska kunna röra sig framåt. De bör emellertid hanteras med en viss mån av kritisk reflektion.
Det farliga med att utan reservation anamma en tolkning av världen är att man lätt kan bli socialt blind för fakta som motsäger denna tolkning. Man sätter händerna för det ena ögat för att endast uppmärksamma det som stämmer överens med den egna världsbilden. Fakta som säger emot denna bild diskuteras ogärna och betraktas generellt med en viss skepticism.
Utbildningsminister Anna Ekström (S) framträdde i Agenda under slutet av september för att diskutera kvinnors dominans på högskolan. Denna dominans utgör en tendens som förekommit under längre tid, men antagningsbeskedet för HT19 aktualiserade debatten med anledning av att endast 38,1 % av de antagna var män.
Normalt sett brukar utbildningsministern ha på sig en brosch med Socialdemokraternas partilogga på. Men under deltagandet i Agenda bar hon istället en som dessutom föreställde venussymbolen, som omslöt partiloggan. Det stack lite i ögonen på mig när jag såg denna andra brosch. Detta då jag tyckte mig få intrycket av att hon var så rädd för att bli stämplad som antifeminist eller dylikt bara för att hon för ovanlighetens skull avhandlade ett problem där män faktiskt hamnat i kläm. Så, för att gardera sig mot detta framhävde hon venussymbolen.
Vår utbildningsministers symboliska brosch i Agenda var för mig ett exempel på hur sociala problem som inte passar in i det rådande paradigmet av hur samhället ser ut hanteras med en otillbörlig försiktighet och rädsla. Den visar på en strävan efter att konstant bekräfta att man tillhör gruppen som har ”rätt” åsikter, även om det inte alls har att göra med situationen som ligger för handen.
Ovan betraktelser leder mig till att dra den, icke förvånande, slutsatsen att det i vårt land finns en stor motvilja mot att diskutera frågor som i sig själva står emot rådande normer. Det måste vi bli bättre på.
Om vi väljer att sätta handen för ena ögat på grund av en rädsla för kritik kommer många människor att bli lidande. Antydningar till problem lär då försummas och därmed få oproportionerligt stora konsekvenser i jämförelse med om de hade hanterats vid första indikation. Detta ansvar att våga vidga debattspektret stannar inte vid våra ministrar, utan snarare åligger det varje medborgare som värnar lika rättigheter för alla. Våga stå ut lite!
