Nina Morby känner tacksamhet efter att ha läst seriedrottningens senaste verk.
Kärlek är som ett kebabkött, konstaterar Liv Strömquist i ett försök att sätta ord på förälskelsens väsen. Resultatet blir illustrativt för hennes stilgrepp: Att resonera kring en komplex fråga genom att ompaketera densamma i lättillgängliga teckningar. Däri inbegrips den marxistiska kritiken och gliringar till nyliberalismen som får hennes nya bok Den rödaste rosen slår ut (2019) att kännas betryggande lik tidigare verk. Det är högt och lågt, gammelsmurf och Sokrates, finkultur med fulkulturella inslag.
Den som läser Liv Strömquist för första gången bör dock inte låta sig luras av barnboksliknande figurer med banala pratbubblor. I sammanhanget får de rollen som smörjmedel till betydligt mer svårsmälta passager. För att dra en billig parallell till studentlivet kan boken jämföras med en kandidatuppsats, där problemformuleringen tar avstamp i Leonardo DiCaprios kärleksliv och ruljangsen i detsamma. Hollywoodstjärnans baddräktsmodeller till flickvänner introduceras för att sedan packa väskorna på löpande band. Liv Strömquist undrar osökt vad det säger om kärleken i modern tid, och dess uteblivande.
Med hjälp av tänkare som Eva Illouz, Slavoj Zizek och Byung-Chul Han söker Liv Strömquist i sann folkbildningsanda efter den numera omystiska, konsumistiska kärleken med referenser till tindersamhället och dejtingprogram på TV. Allt bottnar i en samtidskritik riktat mot kapitalismens profitering på kärlekens sfär och patriarkatets beskärda del av förälskelsens förfall. Vi har blivit narcissistiska, självbespeglande, terapeutiska och alldeles för rationella i våra partnerval. Därtill finns ingen vurm för Unge Werthers-inspirerande ömhetsbetygelser. Resultatet, menar Liv Strömquist, har blivit ett “no love”.
Det är lätt att känna sig träffad av Liv Strömquists känga. Med Tinder i ena handen och boken i den andra känner jag mig som en produkt av min egen tid. Men framförallt återkommer igenkänningen. Vi har alla varit där, kära och bortgjorda. Boken är med sina grundade förklaringar och “du-är-en-del-av-ett-system”-konstateranden rena värktabletten mot hjärtont. Samtidigt lämnar den en hopplöshet inför vår generations oförmåga till romans. Mellan raderna framstår det som om det enda sättet att hitta kärlek i dag är att radera Tinder och kasta förväntningarna i papperskorgen. Å andra sidan känns det som ett hopplöst tillvägagångssätt i en tid då kärleken är just flyktig, flytande och där förhållanden tar slut inom en bladvändning. Valet tycks vara tudelat: Att antingen hoppa på tåget, eller riskera stå ensam kvar på perrongen. Frågan jag ställer mig, med viss hoppfullhet, är om Liv Strömquists alarmism verkligen är befogad. Kanske är “no love” bara, ni vet, en fas?
Till sist känner jag ändå en tacksamhet till Liv Strömquist. Den rödaste rosen slår ut är en hyllning till kärleken, likväl skvallrar den om en sorg inför hur den missbrukas år 2019. Jag trycker boken mot bröstet efter att ha läst ut den, och känner en impuls att berätta om den för alla jag känner. Avslutningsvis vill jag manifestera min kärleksförklaring: Tack, Liv. Inte för kärleken men för ännu en genial seriebok jag med säkerhet att låna ut till alla mina vänner, och tvinga mina – förlåt, min – framtida partner att recitera.
Utgiven 2019-08-29 på Ordfront/Galago
