Jag är en vandrande paradox. Jag är kognitiv dissonans. Jag är en modern och medveten miljöbov. Så blir det när man ställer de två stora K:na mot varandra. Klimatet kontra kärleken.
Jag är så trött på att alltid vara en påfrestning på klimatet. Det sägs att om över 1000 kilometer till destination, så behöver man inte ha flygångest. Men jag får ångest när jag måste köpa en plastpåse i affären för att jag glömt tygkassen.
När filmen Avatar kom ut år 2009 slog den publikrekord världen över. Det är berättelsen om den sårade soldaten Jake Sully som tar sig till planeten Pandora där han finner kärleken i den främmande Naytiri. Människans närvaro hotar Pandoras ekosystem där alla varelser är länkade till varandra och inga organismer kan tas bort utan att det får stora konsekvenser för helheten.
Filmens budskap fick människor att se vår planets klimatkris med nya ögon. Det pratades om folk som fått grova depressioner när de klivit ut från de knappa tre timmarna i biomörkret och tvingats fortsätta leva ett liv som uppenbart inte är i samklang med naturen.
Men tänk om – efter filmens slut – så var Jake Sully tvungen att åka hem till jorden igen. Tänk om han fick lämna sin Naytiri och det enda sättet de kunde ses var om han veckopendlade med en skitomiljövänlig rymdfarkost varannan helg. Hade folk varit lika ledsna över alla döende mikroorganismer då eller hade de backat kärleken?
Okej, möjligtvis en hög växel att dra i, men man förstår min poäng. Jag flyttade från Italien i somras och lämnade min Naytiri där. Nu veckopendlar jag via lågprisflyg till mitt andra solsystem.
Jag har alltid kategoriserat mig som en miljövänlig dam. Och i ärlighetens namn är det svårt att leva en konfliktfri vardag som student i Lund om man inte åtminstone ger sken att vara Gretas förlängda arm och fanbärare. Man sorterar matavfall, cyklar och flexiterianar. Helt legitimt får man även lov att skrika på pappa om hur det minsann är mina framtida barn han pissar på när han sorterar plasten som kartong. En rätt så skön ångestrelease.
Men sedan i somras dyker Momondo upp som första förslag när jag öppnar min webbläsare. Spelar jag med det andra laget nu? Måste jag strunta i tygkassen när jag handlar och gnälla över att miljöpåsen kostar 2,50? Ska jag demonstrativt äta leverpastejmacka i skolan och högt förbanna de som skryter med sin tågpride (ja, det finns en motsats till flygskam)? Sköljmedel luktar faktiskt rätt gott också. Jag måste vara allt nu, för jag är en vandrande paradox. Jag är kognitiv dissonans. Jag är modern och medveten, men en miljöbov. Jag är så trött på att alltid vara en påfrestning på klimatet, men jag måste, för jag håller på kärleken och här görs inget halvdant.
