Brexits vara eller icke vara har resulterat i en diskussion som kretsar kring stora normativa frågor. Vilket samhälle bör vi ha? Hur integrerat bör Europa vara? Vilken världsordning bör vi ha? I skuggan av debatten står dock akademien och studenterna – påverkade av beslutet, men sällan inkluderade i samtalet.
De senaste åren och månaderna har Brexit utvecklats från en komplicerad process till en kafkaesque mardröm av politiska dispyter och brutna avtal. Tre år, två uppskjutna utgångsdatum och ett parlamentsval senare tycks Storbritannien inte ha rört sig nämnvärt längre ifrån EU än något annat medlemsland. Därmed har inga realpolitiska skillnader ännu kunnat mätas av britternas beslut att lämna världens största organisation för internationell integration.
Experterna är dock eniga om att dessa konsekvenser inte ser lysande ut. Ekonomer förutspår lågkonjunktur och fallande valutavärden, statsvetarna förutspår ett försvagat europeiskt samarbete och sociologerna en återgång till nationalstatens värdegrund. Men konsekvenserna är inte bara makro-orienterade: För det enskilda universitetet, för den enskilda studenten, blir konsekvenserna grava, och inte heller lysande.
Det moderna universitetet är på många sätt en portal till hela världen. Som nybakad student kände jag mig förvånad inte bara över hur mycket universitet på detta klot samarbetar med varandra utan också hur mycket de integreras med varandra. Utbyten, gästprofessorer, forskningsprojekt, kurslitteratur – alla är de ett uttryck för en modern integrerad akademisk tradition i vilken bildning frodas. Men den traditionen är i mångt och mycket beroende av att ramarna för samarbeten upprätthålls och utvecklas – ramar som exempelvis EU.
Men integrationen mellan universitet och studenter över nationsgränserna är inte heller bara värdefullt för sina akademiska möjligheter. Ofta glömmer man i samtalet om internationalism det som inte går att kvantifiera eller fysiskt framföra – kulturell integration är minst lika beroende och viktigt för harmoniseringen av staters gränser. Internationella avtal och program såsom Erasmus möjliggör för studenter att söka sina akademiska drömmar utomlands, utan att riskera personligt ekonomiskt haveri. Lokal, nationell och global integration är den väg vi valt, och vi har valt den för att den ger oss möjligheten att trotsa geografiska och sociala gränser för att realisera våra ambitioner. För studenten och universiteten är den möjligheten inte bara önskvärd, den är i vårt moderna samhälle absolut nödvändig.
Hur sagan om Storbritannien och EU slutar får tiden avgöra, men min förhoppning är att EU fortsatt kan motivera sin vacklande stjärna att inte falla. För ett sådant stjärnfall kommer inte betyda tur för många, allra minst för Europas studenter.
