På många vis är den svenska socialliberalismen globalt progressiv. Som svensk i utlandet är den politiska kulturkrocken oundviklig. Maja Ekman skriver om när den svenska lagomheten blev kontroversiell i Monterrey, en av Mexikos mest konservativa städer.
Som medelsvensson med Stockholmsbakgrund i Lund är jag van vid att vara rätt mild med alla mått mätt. Troligtvis var mitt första ord ”lagom”, innan jag lärde mig säga både ”mamma” och ”pappa”. Jag har alltid varit den mellanmjölksdrickande medlaren i mitten.
Lagomheten är dock strikt bunden till svensk mark. I World Value Survey, ett globalt forskningsprojekt som mäter folks värderingar, befinner sig Sverige på en kulturell extrempunkt. Politiskt är vi vänstertunga. I Monterrey, en av Mexikos rikaste och mest konservativa städer, väntade en kollision med mina värderingar från Sverige. Här är jag inte lagom längre. Nu är det istället jag som är politiskt annorlunda – en ideologisk lantmjölk av något slag.
På papper och i lag märks de konservativa influenserna tydligt. Så sent som i år blev samkönat äktenskap lagligt i Monterrey. Abort har förblivit olagligt. Under en tillfällig graviditetsnoja fick min väninna leta upp lagliga abortmöjligheter i Mexiko City – en 12 timmars bussfärd iväg. Hemma är beviljandet av en abort av samma slag ett läkarbesök bort. Konservatismen håller här ett stadigt tag även i bytiskragarna.
Vid det till ryktet progressiva privata universitetet Tecnológico de Monterrey, är jag ändå rätt förskonad konservativa jargonger. Under mina studietimmar lägger jag till och med märke till en, om än svag, trend där hållbar utveckling och genus sakta men säkert verkar färga kursplanerna.
Men även i en liberal safe haven kan man ana konservativa drag. Ibland mellan de sociala raderna, ibland mitt framför näsan utan utrymme för misstolkning.
”Tror du på klimathotet?” frågar en mexikansk tjugoettåring mig på spanska. Det är efterfest och vi har precis avverkat ämnet ”bästa tacon i stan”. Jag anstränger mig för att fira upp den haka jag just tappat i golvet. Lika mycket som jag förvånas över frågan, häpnar jag över min egen naivitet. Även om visst tvivel även råder i Sverige, vill jag hävda att klimathotet nära kommit att bli en nationell övertygelse. Jag vet att det som för mig är en självklarhet, inte är det i utlandet. Ändå häpnar jag i samtalet med den rakryggade arrogansen. Trots min vetskap om de politiska skillnaderna, blir jag förvånad när de uppenbaras mitt framför min gröna, men ack så blåögda, blick.
Livet i lagomskap är en ynnest och en lyx. I min relativt åsiktshomogena lundabubbla är åsiktsradien liten. Jag behöver sällan argumentera med hakan i golvet.
Att få kliva in i ett annat kulturellt sceneri, under annan politisk regi är för mig ögonöppnande. Men inte har jag blivit inspirerad, inte heller upprymd. Däremot har jag blivit tacksam – över det långa landet lagom och vilka friheter vi där har. De ska vi inte ta för givet.
Det ska bli skönt att få återgå till min roll som mellanmjölksmedlare i mitten av diskussionen. Där känner jag mig alldeles lagom.
