Många författare talar om skrivandet som ett beroende. Skrivandet är ett sätt att tolka världen och göra den begriplig för sig själv. Men hur gör man för att sätta sig ner och faktiskt skriva? Lundagårds Alve Rauer kontaktar författare för att ta reda på hur den kreativa processen börjar och hur den tas tillvara.
Konstnären och författaren Carl Johan De Geer sade en gång i en intervju att ”om man ska skriva böcker är dåliga böcker den enda lämpliga inspirationen. Då känner man att man kan göra bättre själv.”
Det är ett praktiskt sätt att se på sitt skapande. Om man vet att man inte kan låta bli att jämföra sig med andra så kanske det är lika bra att inte läsa dem.
Jag hamnar på Björn Ranelids hemsida. Med över trettio utgivna romaner är han en av Sveriges mest produktiva författare. Samtidigt väcker hans stil starka känslor, och det är många som inte står ut med honom. Under fliken ”Mitt författarskap” står det i varje fall:
”Jag skiljer inte direkt mellan det talade och skrivna ordet. När jag återvänder från mina framträdanden runtom i Sverige ympar jag dem som små kvistar på mitt skrivträd och väntar på att de skall gå i blom. Utan mina läsare är jag inte författare. Har jag inga åskådare och lyssnare, så lever jag inte som talare och estradör.”
Perfekt.
Jag lägger nästkommande timme på att spåra upp, mejla och skicka direktmeddelande till alla författare jag kan komma på. Jag frågar om de är beroende av någonting för att kunna skriva. Det dröjer en stund, men snart får jag svar.
Det är från Patrik Svensson, som nyligen kom ut med boken Ålevangeliet (2019). Han skriver:
Det låter naturligtvis förutsägbart men utöver kaffe är jag först och främst beroende av att läsa för att kunna skriva. För mig har det alltid hört ihop. /…/ Det är läsningen som sätter igång hela processen för mig, och på ett sätt tycker jag att det är lite fint, att man hela tiden är beroende av andra och del i något utöver en själv, att skrivandet näst intill blir en kollektiv sak, hur ensam man trots allt bokstavligen är där vid sitt skrivbord.
Medan kaffet rinner ner bläddrar jag i Skrivliv (2018) av Gun-Britt Sundström. Det är en samling av författarens dagböcker ”från första boken till första barnet” och sträcker sig mellan åren 1965 och 1978.
”Varför omger sig konstnärer med en sån hisklig konstnärsromantik? Motbjudande. Tror att dom är nåt. Självupptagna så det är sjukligt. Jag tackar dig Gud för att jag inte är någon Konstnär och att det inte är Skriver jag gör när jag skriver. (Än mindre Arbetar!!).”
När Gun-Britt Sundström skriver det här är hon tjugo år gammal och studerar litteraturhistoria. Hon har ännu inte skrivit boken som ska bli hennes stora genombrott, förhållanderomanen Maken (1976). Det hon arbetar på i början av Skrivliv är boken som blir hennes debut, Student -64 (1966). Vi får följa arbetet med romanen i periferin, för i sina dagböcker skriver hon väldigt lite om sin faktiska skrivprocess. Istället skriver hon om föreläsningar som hon inte vill gå på, böcker hon läser och resor mellan Stockholm och Uppsala. Samtidigt finns skrivandet hela tiden där, och efter drygt ett års arbete blir hon färdig, skickar in sitt manus till Bonniers och blir antagen. Även om detta markerar inledningen på hennes liv som författare innebär det inte början på hennes skrivande liv. Hon motsätter sig vurmen kring konstnärsskapet. Att skriva och att skapa är för henne inget arbete, utan snarare ett behov. Det var ingenting som uppstod när hon bestämde sig för att skriva sin första roman och slutade inte heller med att den blev utgiven.
Jag får en notifikation på Instagram. Caroline Ringskog Ferrada-Noli, författaren till den omtalade romanen Rich boy (2018) har svarat på mitt direktmeddelande:
Asså vill va m. Men e inte beroende av nåt.
Det e som ett vanligt jobb. Typ kl 8 börjar jag o skriver t lunch. Men när jag jobbade m andra jobb skrev jag på bussen tex. Jag skrev min första roman Naturen [2009 reds. an] på bussen till Värmdö där min kompis bodde i en stuga.
Ett vanligt jobb. Att avdramatisera skrivandet. Kan det vara nyckeln? Jag ger upp för dagen men bestämmer mig för att ställa väckarklockan på åtta morgonen därpå.
Två dagar senare sitter jag på buss 171 mot Malmö på väg hem från en föreläsning. Artikeln är inte klar, men jag har hittat förlaget Ersatz svinsnygga utgåva med ett urval av Nelly Sachs dikter och texter.
Nelly Sachs och hennes mor kom till Sverige år 1940 på flykt undan nazismen. Mycket av hennes skrivande handlar om ett dubbelt främlingskap, både inför sitt judiska arv och det Sverige där hon levde och verkade fram till sin död. Förintelsen och moderns sjukdom och död hemsöker henne, en form av skuld över att själv ha överlevt.
Jag slår upp en sida på måfå och läser:
”Min lyrik? – den kommer till då och då. Om nätterna kom den när jag vårdade min mor. När jag hade något ärende i köket. Plötsligt var den där. Att skriva en dikt är som att andas. De dramatiska försöken behöver mer tid för eftertanke.”
Jag hoppar av bussen och promenerar över Möllevångstorget. Tar ett litet skutt över några potatisar som blivit kvar efter fruktmarknaden. Kanske behöver jag inte knyta ihop allting. Kanske räcker det vad andra sagt, kanske behöver jag inte säga så mycket alls. Över torget far måsarna omkring och spejar efter något att äta. Får de tag på någonting måste de kämpa för att det inte ska försvinna.
Är det slutklämmen?
Ja.
