Vem ska egentligen bestämma vilka kurser som ska finnas på universitetet? Vem ska bestämma vad som är en ”låtsasutbildning”? Vem bestämmer om en utbildning har ett värde? Är det universitetet? Regeringen? Är det Svenskt Näringsliv? Eller är det en enskild student?
Om Oliwer Hultkvists förslag om att vissa utbildningar ska kosta pengar blir verklighet måste man ställa sig frågan om vem som ska bestämma värdet på utbildningar och enskilda kurser. I dagsläget bestämmer utbildarna själva tillsammans med universitetets styre om vilka program och kurser som ska finnas. Det är en grundläggande frihet för akademin.
Att börja kalla vissa utbildningar för värdelösa är en farlig väg att gå. Oliwer Hultqvist nämner konsthistoria och genusvetenskap som exempel på utbildningar som ”bevisligen inte har en efterfrågan på arbetsmarknaden.” Men var ska gränsen dras? Hultqvist verkar mena att den ska dras när utbildningen ger ett jobb. Hur avgör man att en 7,5 HP-kurs har varit avgörande för att kunna bli anställd? Hur många måste vara i arbete efter sin examen för att utbildningen bevisligen har en efterfrågan på arbetsmarknaden? 100 %? 75? 50? Vem ska bestämma den gränsen? Och vad händer om situationen på arbetsmarknaden förändras? Ska vi sätta i sten nu att t.ex. filosofi inte är nyttigt för arbetsmarknaden?
Ingen förnekar väl att ett avlönat arbete borde vara slutstationen för varje utbildning. Att studenter inom humaniora inte får något arbete efter avslutade studier behöver inte nödvändigtvis betyda att det är utbildningen som är problemet – det kan lika gärna vara arbetsmarknaden det är fel på.
I många länder i Europa och Nordamerika värdesätts humaniora och leder till jobb i lika stor utsträckning som annan utbildning. Kulturjournalisten Jan Gradvall har skrivit att man i Frankrike ”drar lott” om att behöva umgås med svenska affärsmän eftersom de är utbildade inom affärer men obildade inom andra fält. De kan allt om siffror och statistik men inget om det som inte kan inordnas i tabeller och staplar, saker som berör litteratur, konst eller filosofi.
Oliwer kallar utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap för ”utbildningar som äter på samhället utan att bidra”. Numret av Lundagård som Oliwers debattartikel var med i handlar just om bildning. Bildning är en del av en fungerande demokrati. Det går inte att sätta ett pris på den. Djupare förståelse för människan och den värld hon lever i bidrar naturligtvis till samhället. Det är ingen ”onyttig kostnad”. Att kalla bildning för ett ”rent skämt” bekräftar bildningens värde.
Vi håller med om att ”alla människor ska, oberoende av bakgrund, ha rätt att ta sig dit de vill”. Men om utbildningar inom humaniora börjar kosta pengar, kommer det då inte enbart vara ”övre medelklassungdomar” som har möjlighet att gå utbildningar som inte har ett direkt finansiellt värde? Vi ser det som en principfråga – antingen är alla utbildningar skattefinansierade eller så är de inte det. Varken du eller vi ska bestämma om enskilda utbildningars värde.
Cornelia Andersson
vice ordförande för Humanistiska och teologiska studentkåren (HTS)
Alexander Johansson
ordförande för Studentrådet för historia och mänskliga rättigheter
