Bildning förutsätter mod att utsätta sig själv för osäkerhet, att tvivla och att byta åsikt. Som ordspråket lyder: Utan tvivel är man inte riktigt klok.
Svenska studenter är dåliga på att ställa kritiska frågor och ägnar sig åt moralväkteri, läser jag i en artikel i DN av litteraturprofessorn Krzysztof Bak (11/3 2013).
Några dagar senare, i en diskussion med en vän. Jag frågar: Har du upplevt att studenter är rädda för att ställa kritiska frågor?
Hon svarar: Ja, många frågor kan man bara ställa tillsammans med en uppsjö adjektiv som försäkrar att man har de rätta värderingarna.
Jag: Varför?
Hon: För att man misstolkas, tillskrivs åsikter och döms baserat på ens funderingar.
I artikeln jämför Krzysztof Bak sina observationer efter många yrkesverksamma år på universitet i Warszawa, i tyska Bochum och på Stockholms universitet. Han menar att svenska studenter står ut när det kommer till att ställa kritiska frågor: ”Det som skiljer mina svenska studenter från deras kontinentala kolleger är – vill jag mena – att de tenderar att ge färdiga svar innan de ens börjat fråga.”
Krysztof Bak såg sina litteraturstudenter tolka verk från avlägsna epoker utifrån färdigmonterade världsbilder, utan att ifrågasätta sin egen moral eller plats i historien. Han skriver: ”Birgitta Trotzig, en författare jag ägnat åtskillig forskningstid, brukade jämföra det svenska kulturetablissemanget med en moralisk brandkår, som rycker ut så fort någon vågar avvika från den enda rätta Normen. Mina svenska studenter praktiserar gärna samma slags moralväkteri.”
Jag läser vidare och kommer över ett offentligt mail från den amerikanska gästprofessorn i Uppsala, Mark Weiner, till tidskriften Kvartal. Han skriver: ”Jag förtvivlar när jag inser att jag ständigt har hört mina studenter säga att de drar sig för att fullständigt ge uttryck för sina politiska eller filosofiska åsikter inför sina kollegor.”
Vittnesmålen är skrämmande. Ett öppet och nyfiket samtal är nämligen helt grundläggande på ett universitet och för varje students förståelseprocess. Varje kritisk fråga som inte ställs är en missad chans till nya perspektiv, både för frågeställaren och åhörarna.
När Lundagård undersöker bildningsbegreppet står det klart att bildning förutsätter, inte bara ett fritt kunskapssökande, utan också mod att utsätta sig själv för osäkerhet, att lyssna på aningar och att byta åsikt.
Jag frågar min vän: Har du upplevt att du inte vågar ställa kritiska frågor på universitetet?
Hon nickar. Och jag går därifrån med en klump i magen.
