Utbildningsprogram, arbetsmarknadsfokus och ett distanserat förhållningssätt till det humboltska bildningsidealet. Vad är universitetet i dag, och vad har det varit: Ett bildningsnäste eller en utbildningsfabrik?
”Detta är en utbildningsfabrik” sa en lärare till mig och 300 andra studenter intryckta i Kåraulan vid Lunds tekniska högskola. Hon skrattade förnöjsamt. ”En utbildningsfabrik”?
När jag några år senare knackar på kontoret hos Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, snurrar orden i bakhuvudet. Jag välkomnas in i ett bokfyllt krypin.
Svante Nordin, som började läsa vid den filosofiska fakulteten i Lund år 1965, berättar om 1950-talets lilla, idédrivna universitet av knappa 2000 studenter och 200 lärare. Ett bildningsnäste, i linje med det humboldtska, där idealet var att bli människa, snarare än yrkesmänniska. Där alla kände alla, och där studenter och lärare umgicks.
– Studenterna knackade på dörren hos filosofiprofessorn och frågade vad de skulle läsa för böcker och kom tillbaka några månader senare för att tenteras, berättar han.
Han berättar om ändlösa tentamensanekdoter, om tisslande och tasslande när studenterna haft examination i professorn villa.
– Du ser undrande ut. Har du aldrig hört om det? frågar han.
När gymnasiet i slutet av 1950-talet expanderade och allt fler ungdomar gick ut gymnasiet med studentexamen och möjlighet att läsa vidare, tredubblades antalet studenter vid svenska universitet. Störst var tillströmningen vid den filosofiska fakulteten, det som i dag är humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Fakulteten kännetecknades av fristående kurser och fritt intag – alla med studentexamen gavs tillträde.
För statsmakterna blev det växande universitetet, det så kallade massuniversitetet, allt viktigare för att möta det nya kunskapssamhällets arbetsmarknadsbehov. Högre utbildning blev ett nytt politiskt fält. Under de kommande årtionden rationaliserade och effektiviserade statsmakterna, helt i linje med socialdemokraternas samhällsplanerande folkhemstanke, den högre utbildningen i Sverige. Tentamen i professorns villa var ett minne blott.
Samtidigt höjdes röster om akademikerarbetslöshet. Från olika håll undrades det om dessa akademiker, ofta med udda ämneskombinationer skulle platsa på arbetsmarknaden – till vilken nytta skulle de studera?
Dessutom, konstaterade statsmakterna i en utredning från 1963, att studietiderna var ”avsevärt längre än vad som förutsättes enligt gällande undervisningsplan”. Och visst, Svante Nordin minns själv hur han och studiekamraterna ägnade terminerna åt att bränna studentmössor, gå i demonstrationståg och anordna diverse studiecirklar.
– Det fanns bland oss studenter en oerhörd sorglöshet och en trygghet inför morgondagen som nog ter sig främmande för många studenter i dag. Vi tänkte inte på någon arbetsmarknad, säger han.
Mot denna bakgrund gav regeringen år 1966 i uppdrag åt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att utreda en fastare organisation av grundutbildningen inom de filosofiska fakulteterna (UKAS). Förslaget, som presenterades i maj 1968, innebar en ordentlig omorganisation av den filosofiska fakulteten. Bland annat skulle de fria studiegångarna tas bort och göra plats åt 35 treåriga utbildningslinjer, och studenter som inte presterade enligt uppställda krav eller närvarade vid obligatoriska moment skulle utestängas från kurser.
Studentvärlden rasade. Vänsterlutande studenter, inspirerade av studentrevolterna på kontinenten, begav sig ut på gatorna med banderoller och plakat för att demonstrera mot vad som uppfattades som statsmakternas och kapitalismens intrång på akademin. Studenterna jämförde åtgärderna från UKAS med industrins löpande band. ”Korvstoppning” var ett ord som användes, och som förkastades.
– Alla var arga, från höger till vänster. Men argast var nog maoisterna när de skanderade ”studera och lär innan U68 är här”, minns Svante Nordin.
De planerade att ockupera Lunds universitetshus, likt den kårhusockupation som gick till historien i Stockholm. Men det visade sig att de strategiska och taktiska svårigheterna var större än beräknat. Kuppen avstyrdes.
Svante Nordin skrattar till:
– Det hade man aldrig kunnat tänka sig i dag.
Samtidigt skrevs hyllmeter om den högre utbildningens roll och det humboltska bildningsideal som befarades gå förlorat. Den tongivande Uppsala-rektorn Torgny Segerstedt, en förgrundsgestalt i kritiken mot UKAS, skrev i sin bok Studentrevolt (1968) att UKAS hade ett för kortsiktigt ekonomiskt perspektiv kring den högre utbildningens syfte. I boken Varför och därför studerar studenten (1969) framhöll författaren Erik Hjalmar Linder vikten av det klassiska bildningsidealet och dess personlighetsutveckling, på universitetet. Och i Lundagård nr 11 1968 skrev den så kallade Förberedelsegruppen för ett kritiskt universitet: ”Universitetet i det moderna samhället får alltmer karaktären av fabrik: det massproducerar specialiserade funktionärer som skall fylla bestämda uppgifter i samhällets byråkratiska apparater”.
Trots uppror, och viss reträtt från ecklesiastikminister Olof Palme, kom de flesta av förslagen från UKAS genom åren att successivt implementeras.
– Det skedde en arbetsmarknadsanpassning av den högre utbildningen och alltfler utbildningar delades in i färdiga linjeprogram, berättar Johan Östling, docent i historia vid Lunds universitet.
Arbetsmarknadsanpassningen, inte minst inom de filosofiska fakulteterna, skulle enligt 1977 års högskolereform ”yrkesinriktas och ha hög relevans för samhället”. Samtidigt hade 68-rörelsens revolutionära glöd ebbat ut – mössbränning och studentdemonstrationer var ett minne blott.
I 2000-talets Sverige växte fokus på karriär, lönsamhet och anställningsbarhet. En instrumentell syn på kunskap och utbildning anammades, där det humboltska bildningsbegreppet tycktes gammalt, mossigt och ineffektivt. År 2011 presenterade Svenskt Näringsliv rapporten Konsten att strula till ett liv där de kritiserade meningslösa högskoleutbildningar och en alltför långsam studietakt. De skrev: ”Effekten av långsam genomströmning blir negativ, både för individens livsinkomster och för samhället i stort. En enskild individ kan förlora så mycket som en miljon kronor på att skjuta upp sina högskolestudier med ett par år.”
År 1993 års högskolereform innebar att den högre utbildningen avreglerades och decentraliserades. När utbildningsminister Per Unckel, genom reformen, bantat färdigt den då fylliga högskoleförordningen, återstod inte mer än en strimma. Universitetens utbildningsutbud och antagning blev något för universiteten själva att besluta om.
Sedan dess har de färdiga utbildningsprogrammen blivit fler och de enstaka kurserna färre. Vicerektor Bo-Anders Jönsson har sett trenden sedan 1990-talet, då antalet studenter vid universitetet fördubblades och anslagen urarmades.
– På 1990-talet fördubblades antalet studenter och det, tillsammans med 1993 års nya resurstilldelningssystem och urholkade anslag gjorde det mer lukrativt för lärosätena att prioritera utbildningsprogram framför enstaka kurser, säger Bo-Anders Jönsson.
På kontoret hos Svante Nordin springer tiden med anekdoterna från förr.
– Jag tror att sorglösheten bland studenterna när jag var ung hade mycket att göra med att vi var så få. De flesta av oss hade dessutom en helt annan bildningsbakgrund hemifrån och hade läst i en skola där den humanistiska bildningen spelade en helt annan roll, säger han.
Han hade själv läst både grekiska och latin innan universitetsstudierna.
– Men man har börjat damma av bildningsbegreppet på senare år. Se Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans eller den nyutkomna Till bildningens försvar av Sverker Sörlin, säger han.
Jag lämnar honom bland böckerna på kontoret och skyndar vidare ut i höstkylan.
Några dagar senare berättar Lunds universitets rektor, Torbjörn von Schantz, att universitetet ska satsa två miljoner på en ny vetenskaplig grundkurs. Han talar om ett bildningsnäste och om det amerikanska liberal arts-systemet, där studenter läser kurser från olika discipliner.
– Utbildningen är alldeles för enkelspårig i dagens utbildningssystem där utbildningsprogrammen dominerar. Vi behöver mer bildning och breda ämneskunskaper, säger han.
”En utbildningsfabrik” sa läraren i den överfyllda föreläsningssalen i Kårhuset för några år sedan. Hon skrattade förnöjsamt. Jag såg mig om bland de flitigt antecknande studenterna och skymtade Peter Tillbergs målning: Blir du lönsam, lille vän?
