Sedan juni i år har protester utförts i Hongkong. De senaste veckorna har studenter mobiliserat sig, barrikaderat sina universitetscampus, blockerat vägar, och byggt hemmagjorda vapen. Polisens våld och regimens tystnad eldar på protestanternas ilska. De har fem krav till sin regim som de vill få bemötta innan de ger sig. Lundagård har pratat med två universitetsstuderande hongkongeser och en utbytesstudent på plats från Lunds universitet.
Var: Hongkong
När: Protesterna har pågått sedan den 9 juni i år, men har de senaste veckorna ökat i intensitet. Redan 2014 bedrevs Paraplyrörelsen, där en miljon hongkongeser samlades i protester. Paraplyerna har blivit en symbol för att täcka sig mot övervakning.
Vad: Från början drev demonstranterna fredliga protester, men den senaste tiden har våldet ökat från såväl polisens som demonstranternas håll. Nu har även studenter mobiliserat sig. Universitetsbyggnader har blivit barrikaderade och polisen stormar byggnaderna.
hello, i am an university student in hk. do you need an interviewee??
Roy, som egentligen heter någonting annat, är 20 år gammal och studerar naturvetenskap på Chinese University of Hongkong (CUHK). Hans och hans medstudenter blockerade sitt universitet genom vägblockader och murade tegelväggar. Hongkongs polis stormade byggnaden med bland annat 1000 behållare av tårgas tisdagen den 12 november.
– Vi skyddar bara vårt hem, säger han.
Han berättar att många djur har dött och att många av hans klasskompisar är skadade. Även han själv har blivit skjuten med en gummikula i benet när han skulle förse sina vänner med vatten och gasmasker.
– Jag är inte fysiskt fit så jag är inte en ”frontliner”, säger han.
Roy har varit delaktig i demonstrationerna sedan den 9 juni i år. Hans mamma är hemmafru och hans lillebror är för liten för att engagera sig i protesterna.
Jag och Roy har fått kontakt via den krypterade appen Telegram. Vi håller kontakt i flera dagar, flera timmar i sträck. Han skickar länkar till artiklar, live-sändningar från protesterna, han skickar uppdateringar om vad som händer och hur han känner inför det. Han vill helst vara anonym av säkerhetsskäl, men han tycker att det är viktigt att Hongkongs röst får höras i hela världen.
– Vi är hjärtekrossade, säger han.
Under tiden vi chattar, natten mellan den 17 och 18 november, stormar polisen det av studenter barrikaderade Polytech University of Hong Kong. Polisen har enligt då, enligt vissa källor, dagarna innan börjat använda sig av ett ljudvapen, Long Range Distant Acoustic Device. Genom att sända ut höga ljudvågor, riskerar vapnet att ge människor tinnitus och illamående.
Roy delar en länk till mig med en live-sändning från polisens försök att ta sig in i Polytech University. Demonstranter kastar molotov-cocktails och polisen sprutar vatten och tårgas mot demonstranterna. Roy säger att han mår illa, att han inte kan titta mer, att han inte klarar av det. Han är rädd att polisen ska börja använda levande ammunition mot studenterna. Han har svårt att sova om nätterna. Jag frågar om han drömmer mardrömmar.
– Ibland, men oftast är jag redo för strid, säger han.
Roy berättar att han och hans vänner, innan protesterna, tyckte det var jobbigt att studera och lära sig, men att de nu har märkt att det inte finns någonting som de älskar mer. Han är intresserad av teater och litteratur och säger att hans obligatoriska kurs i liberal studies öppnade ögonen för honom.
– Innan när jag har sett demonstranter har jag undrat vad som är så mäktigt att människor är villiga att offra sina liv för det. Men nu vet jag det. Det är demokrati, säger han.
Han bor på ett hostel inom campusområdet intill sitt universitet, och han gick hem från universitetsbyggnaden ett par dagar eftersom luften var så förorenad av polisens tårgaser. Han kommer gå tillbaka till de barrikaderade lokalerna så snart som möjligt. Jag frågar Roy vad det är som driver honom till att fortsätta, trots att han utsätter sig själv för livsfara genom att delta i protesterna.
– Samhörigheten är stark. CUHK är som ett andra hem för alla hennes studenter. Vi skyddar vårt hem. Så, jag stannar, skriver han.
Han berättar om tårgas, till synes omotiverade skjutningar av demonstranter, avblockerade vägar. Anledningen till att demonstranterna blockerar motorvägar och annat är för att de vill frammana en strejk bland Hongkongs invånare. Han berättar också om den, i Roys mening, överdrivna arbetsmoralen i Hongkong.
– Om ditt land var i en humanitär kris, hade din första tanke varit att gå till jobbet? Det här har att göra med att Hongkong är en gammal brittisk koloni, hongkongeserna kunde inte byta demokrati mot pengar – men de upptäckte att de kunde byta hårt arbete mot demokrati.
Han menar att lydnad för den äldre generationen hongkongeser är viktigare än allt annat.
Jag frågar honom om uppmaningen ”be like water” eller ”var som vatten” som har synts på många posters, som flödar i en av många kanaler på bland annat appen Telegram.
– Det är filmstjärnan Bruce Lee som säger att man ska vara flexibel när man utövar martial arts [kampsport, reds. anm.]. Du kan inte bara blockera eller attackera. Du måste justera din metod beroende på vad motståndaren gör, skriver han.
Anledningen till att protestanterna velat ”vara som vatten” är för att de – under paraplyrörelsen 2014, stod stilla som stenar, även när polisen kom. Några blev arresterade då och därför har de nu börjat använda en mer flexibel metod.
– Polytechnic University är ett exempel på att när vi inte är som vatten, kommer det leda till en kris, säger Roy.
Roy berättar att hans regissör, under en repetition, delade ett citat som han har tänkt på mycket under de senaste dagarna.
– Vi behöver inte ett bättre samhälle eller system. Vi behöver bättre människor.
De kommande dagarna ger Roy sig ut till barrikaden vid Polytechnic University för att stötta demonstranterna. Internetuppkopplingen vacklar och rapporterna från Roy blir allt mer sporadiska. På kvällen den 18 november får jag ett meddelande från honom:
i am seriously considering leaving after today.
Ms. C, namnet är en förkortning, är 20 år och studerar ekonomi vid Hang Seng University of Hongkong. Hon har varit inne i sin lägenhet de senaste fem dygnen.
– Ibland får jag dåligt samvete för att jag inte har gjort mer för att hjälpa till, förutom att sända ut mina posters, säger hon i en telefonintervju med Lundagård.
Ms. C berättar att hon stöttar protesterna och att hon håller med dem, men att hon är rädd för våldet och därför håller sig inomhus just nu.
– Polisen ljuger, använder övervåld och det finns ingen anledning till att tro på dem.
Hon har gått i protesterna men slutade när våldet trappades upp. Främst för att hon är rädd.
Jag frågar Ms. C om hon har övervägt att flytta från Hongkong.
– Det skulle vara väldigt själviskt av mig att flytta just nu. Hongkong är väldigt tävlingsinriktat och mycket fokus på karriär och pengar, så jag har övervägt att flytta förut, men inte just nu.
Ms. C ger mig bakgrund till händelserna i Hongkong.
– I april när lagen annonserades, var det inte många invånare som visste vad det innebar. Den nionde juni marscherade en miljon människor till regeringens huvudkontor. Då var jag ännu osäker på lagen, men jag gick med de människorna. Det var väldigt fredligt och ingenting våldsamt hände. Den 12 juni ville de fortfarande införa lagen. Det gjorde många människor väldigt arga. Många unga människor gick ut och demonstrerade. Jag gick också ut. Jag tog det tidigaste MTR-tåget [tunnelbanan i Hongkong, reds. anm.]. Jag gick med min pojkvän och det var min första gång på en politisk protest. Jag var riktigt rädd.
Lagen som Ms. C syftar på är den lag om utlämningar, ”extradition bill”, som Carrie Lam, Hongkongs chefsminister, annonserade i april 2019. Av många ses detta som inledningen på de sex månader långa protesterna i Hongkong.
Den 13 november gick Lunds universitet ut med en rekommendation till sina utbytesstudenter i Hongkong, om att återvända hem. En av de berörda utbytesstudenterna, Martin Axelsson Därth, studerar en rad kurser visuell kommunikation och media på Hong Kong Baptist University. Hans universitet är numera barrikaderat med bland annat en hemmagjord tegelmur, byggd av protestanterna. Han sitter utomhus och dricker öl på en bar när vi talas vid.
Jag frågar om han känner sig osäker:
– Nej – aldrig för min egen hälsa eller säkerhet, säger han och utvecklar:
– Ofta säger de [demonstranterna, reds. anm.] till en att man ska hålla sig borta eller springa. De är hjälpsamma även när tårgasen sprider sig. Jag har sett på nära håll när det verkligen har smällt två, tre gånger.
Martin Axelsson Därth tycker att demonstranterna är modiga som vågar stå upp mot den kinensiska regimen.
– Kina är inte vilket land som helst. De vågar stå upp mot kravallpolis som skjuter tårgas, gummikulor, levande ammunition och har riktiga vapen, säger han.
Nästkommande dag ska han och några av hans vänner ta ett flyg till Thailand. Eftersom Lunds universitet rekommenderade dem att lämna Hongkong satte de sig tillsammans och letade upp flyg, var det bar av var en slump.
Veckan innan hade Martin Axelsson Därths mamma varit på besök. De hamnade då i en tunnelbanestation med demonstranter och polisen slog till.
– Det var den enda gången jag var rädd.
Han tycker att det är intressant att betrakta protesterna på avstånd men att man inte vill komma för nära händelserna.
– Det är skräckblandad förtjusning, säger han.
De fem kraven från demonstranterna:
- Lagförslaget kring utlämningar ska bli formellt återkallat.
- Protesterna ska inte benämnas av myndigheterna som ”upplopp”
- Alla demonstranter som gripits under protesterna ska släppas fria
- Skapa en oberoende kommitté som ska utreda polisens användande av våld under protesterna
- Upplösande av det nuvarande parlamentet och införande av allmän rösträtt
En längre artikel på samma tema kommer att publiceras i Lundagårds tryckta version, nr. 8/2019, som kommer ut i brevlådorna den 15 december.
