Diskussionen på digitala debattsidor är alltför oresonabel och aggressiv. Skicka dessa konfrontationsglada tyckare till diktaturer och låt dem verka som journalister, skriver Daniel Werner, socials officer på Lund Debate Society.
Det är en bedrövlig syn jag möts av när jag rör mig genom Sveriges kommentarsfält, tv-debatter och twittertrådar. Allt må vara lugnt på landets gator och torg men i våra digitala salonger skjuter konfrontationsglada debattcowboys vilt omkring sig med skarpladdade åsikter. När pikadollerna går varma kommer inte bara enstaka argument utan hela salvor och howitzerskurar av kritiska resonemang, spetsfyndigheter och hot-takes. Dessa huliganer ber inte om uppmärksamhet från en väloljad konsensuskultur som vi andra, de tar den med alla medel möjliga.
Jag tror de flesta är överens om att den hätskhet som dessa människor för in i våra offentliga samtal är ett underkännande av läget i vårt avlånga land. Den som kan hitta en metod för att omleda deras aggressiva energi till mer produktiva syften förtjänar folkets pris och lov, i form av en sisådär 200.000 twitterföljare.
Jag skall nu presentera mitt eget förslag vilket jag hoppas inte ska väcka anstöt eller invändning.
Jag har blivit försäkrad av en vän på SVT-debatt att samtalshavererande åsiktshavare, givet journalistisk grundkurs och mobilkamera av högre kvalité, passar utmärkt som grävande reportrar, vare sig det är hos en syriansk jihadistcell, bland somaliska krigsherrar eller i ett nordkoreanskt fångläger.
Enligt mina beräkningar finns det ungefär 3 miljoner svenskar som spenderar 2 timmar eller mer om dagen på onödigt tyckande. Om vi skickar iväg 2 miljoner som journalister till diktaturer motsvarar det 100.000 heltidstjänster.
För det första städar en sådan export upp i den svenska debatten. Det blir lugn och ro för sansat folk att uttrycka sig. I idealfallet kommer kloka röster inte behöva sänka sig till det aggressiva tonfallet i en debatt. Enkla förklaringar och vänliga samtal blir tillräckliga för en smidig offentlig diskurs. Samtidigt bidrar denna exportmanöver till en vitalisering och breddning av t.ex. den nordkoreanska värdegrundsdebatten.
En positiv sidoeffekt är det ökade vapenvåld som följer agitation och dissidens. Svensk vapenindustri får gyllene läge att förse diktaturstater med säkerhetslösningar. Även företag som sysslar med övervakning och datainsamling har tillfälle att sälja sina tjänster. Där gäller det dock att profilera sig mot billig, amerikansk massövervakning. Kanske hyra in Zlatan för att trycka på kundnärheten och hantverket i svensk statsrepression?
Slutligen stabiliserar åsiktsexport det svenska politiska läget. Twittrande partiledare och demagoger är ett minne blott. När de försvinner försvinner också den stora massan av provocerande åsikter med dem. Inget prat om invandringens kostnader, institutionell korruption eller svensk kultur. Inte heller Me-too, mångfald eller Greta Thunberg hade varit populära samtalsämnen. Kvar blir Stefan Löfven, med nybanad väg för att återetablera det svenska folkhemmet. Frid, fröjd och social harmoni.
Daniel Werner
Socials officer på Lund Debate Society
