Vem blir dramatiker, och vad innebär det att skriva för scenen? Lundagård har träffat Felicia Ohly för ett samtal om teater, politiskt engagemang och fallenhet för bilkörning.
– Då kommer du få med den här härliga bakgrundsmusiken också, säger Felicia Ohly när jag startar bandspelaren.
Vi sitter på Mormors Bageri i centrala Lund. Det är måndag och klockan visar strax efter tio på morgonen. Om bageriet vore en teater skulle scenografin bestå av de två stora fönster som vetter mot gatan, och soundtracket bestå av Journeys ”Don´t Stop Believing”.
Felicia Ohly är verksam som dramaturg och dramatiker. Hon är uppvuxen i Stockholm och utbildad på Malmö Teaterhögskola. Sedan våren 2017 är hon en av två anställda dramaturger på Malmö stadsteater. Utöver halvtidstjänsten på Stadsteatern är hon även verksam i frigruppen Donna Donna, där hon skriver manus och regisserar pjäser.
– Jag har svårt för när teatern spelar konklusionen snarare än frågan, när vi visar vad vi lärt oss istället för att visa vad vi brottats med. Men det är jättesvårt. Först att formulera en fråga och sedan att hålla fast vid den in i premiär.
Hon fortsätter:
– Jag tror att vi som människor gärna vill landa i någonting som vi kan hålla fast vid. Vi är vana vid att ta ställning. Jag tror att det är en föreställning som många har, att intelligens går ut på att man hela tiden ska veta vad man tänker och tycker.
Om rollen inom den egna frigruppen präglas av stor frihet att utforska det okända är tjänsten på Malmö stadsteater mer utstakad. Att arbeta som dramaturg innebär både att vara med och bestämma vilka pjäser som ska sättas upp, men också att vara teaterns röst under repetitionerna.
– Jag kan komma med åsikter om jag har några, men i slutändan är det regissörens verk. Diskuterar gör vi hela tiden, ofta vill man ju höra vad andra tycker när man jobbar med en uppsättning.
Att Felicia Ohly började med dramatik beskriver hon som en lycklig slump. Under gymnasietiden i Stockholm gick hon på Fryshusets författarlinje. Under en lektion kom det in två från skådespelarlinjen och frågade om någon ville vara med och sätta upp en pjäs.
– Den skulle handla om två bröder i medelåldern, vars pappa hade gått bort. Jag erbjöd mig och blev hooked direkt, säger hon.
Hon beskriver upplevelsen av att skriva dramatik som helt livsomvälvande. Att hon tvingades gå på instinkt och att det i sin tur genererade mer text.
– Jag kände tydligt att det var det här jag ville göra. Jag tror jag sa det till folk redan då, ”jag ska bli dramatiker”. Sedan dröjde det sex år innan jag flyttade till Malmö och började på Teaterhögskolan.
Det finns de som är kritiska till konstnärliga utbildningar, att de skulle vara fabriker för att skapa likriktade konstnärer. Samtidigt är skapande någonting man måste öva på för att kunna bemästra, menar Felicia Ohly.
– Det finns en hantverksmässig del av skrivandet som man kan lära sig från duktiga pedagoger. Det har jag fått möjlighet att göra och det är jag väldigt glad för.
Utöver skrivandet har politiken spelat en viktig roll. Båda hennes föräldrar har varit aktiva inom Vänsterpartiet, hennes pappa, Lars Ohly till och med som partiledare.
– Jag har förstått i efterhand att det pratades ovanligt mycket politik hemma. Min mamma brukade till exempel berätta historier om när Franco tog över makten i Spanien. Men vi pratade liksom om handboll också, säger hon.
Som fjortonåring engagerade sig Felicia Ohly i Ung Vänster och mellan åldrarna arton till tjugofem var hon ledamot i deras förbundsstyrelse.
– Det kändes som det viktigaste man kunde göra, att försöka förändra samhället till det bättre.
Tiden som politiskt aktiv bär hon fortfarande med sig, även i arbetet på teatern.
– Jag tror att jag på grund av min politiska bakgrund har en specifik syn på världen. Sedan behöver man kunna andra saker också, saker som jag inte lärde mig där. Till exempel att vara nyfiken på människor som inte är som en själv, och att våga titta på saker utan att döma ut dem, säger hon.
Kan du göra det?
– Ja, det upplever jag att jag kan. Det låter kanske lite självgott, men jag är väldigt nyfiken på folk överlag.
Det börjar dra ihop sig till fotografering. Jag avslutar med att fråga vad hon anser om begåvning, och ifall hon själv anser att hon är begåvad inom det hon har valt att arbeta med.
– Jag tror att man kan ha fallenhet för olika saker. Nu när jag försöker ta körkort märker jag att jag har väldigt liten fallenhet för att köra bil. Samtidigt har jag ganska stor fallenhet för att se vad som funkar och inte funkar på en scen, säger hon.
Hon tvekar, fortsätter:
– Men begåvning är så värderande, det är nog roligare att fundera kring vad man vill bidra med istället.
