Nu sker avskeden på löpande band innan hemfärden till Sverige. Under utbytesterminens sista vecka reflekterar Maja Ekman över de gångna månaderna i Mexiko och värdet i de bekantskaper som kanske aldrig kommer återses.
De första veckorna på Tecnológico de Monterrey var en jaktsäsong. Till en beerpong-turnering hade jag i min trendmedvetna bytismagväska packat ner två känslor: beslutsamhet och oro. Beslutsamhet att hitta vänner, oro över att inte få några. Med mina 185 ståtliga centimeter vittrade jag ivrigt efter nya bekantskaper. Det behövdes inte. Här fanns fler än tillräckligt med härliga typer att bli vän med. Men vilka skulle bli mina?
Med blicken 0.2 meter över folkhavet väcktes en idé om att allokera min energi till de vänner med mest potential att bestå. Att på något vis nyttomaximera mitt socialiserande. Så här i efterhand är jag glad att jag revolterade mot min snart färdiga examen i nationalekonomi.
Med ett öppet sinne och ohämmat socialiserande har jag stiftat bekantskaper från hela världen – både locals och bytisar. Alla har de förändrat mig på något sätt. Förändringen sker obemärkt, i form av lärdomar, tankeställare och oförglömliga upplevelser.
En inbjudan till karaokekväll hemma hos min marketingprofessor skulle i Lund bemötas med en smula skepsis. Här i Mexiko kommer en sådan inbjudan följt av ett rungande “ja” av mig och mina 30 kursare.
På gubbens önskan wailade vi för fulla muggar med tequila till Ed Sheeran-ballader i vardagsrummets platsbyggda karaokebås. Stundom krävde professorn ensamrätt på mikrofonen för egna soloframträdanden av Elvis-covers. Mållös lämnade jag tillställningen med två lärdomar: Att även de märkligaste bekantskaperna skapar minnen för livet, och att jag också ska ha ett platsbyggt karaokebås i mitt framtida vardagsrum.
Hos andra har jag funnit långväga vänner för livet. Runt lägereldar har jag pratat framtidsdrömmar med min vän från Australien. Med min tyske vän har jag botat krossade hjärtan runt matsalsbordet och luskammat en villa efter rånare med min amerikanske vän som förkläde.
Denna vecka sprids vi ut med vinden. Avskedsfikor varvas med avskedsmiddagar, avskedskramar och avskedshulkbölande i fosterställning. Lika fantastiskt som det varit att lära känna folk, lika ont gör det att lämna dem. Även min formella handskakning med marketingprofessorn sved i handflata och maggrop. Och det är ta mig tusan det jobbigaste med mitt ohämmade socialiserande. Att släppa in för att sedan släppa taget igen på obestämd tid.
Att lämna är ofrånkomligt. När allt fler bytisvänner försvinner märker jag att det är människorna som gör en plats. Lägenhetskomplexet är bundet till mitt lilla gäng, skolan associerad till mina klasskompisar, motortrafikleden jag bor på är alltid en väg till någon jag inte vill men måste lämna.
Nu är det 71 timmar kvar på utbytesterminen. 4260 minuter kvar tills vi skiljs åt för gott. Och jag har haft den bästa terminen i livet. Med människor jag aldrig kommer se igen – eller kommer jag? Oavsett har de gjort sina avtryck. Hit åkte en rakryggad tjugoettåring med rationella preferenser, och nu åker jag hem med övervikt av klyschor i bagaget. Jaktsäsongen är över och jaktlyckan blev ovanligt god – även om själva bytet var flyktigt.
På återseende.
