I dag den 10 december firar vi Nobeldagen. Lundagård och Ordkonst har läst tre böcker av 2018 och 2019 års nobelpristagare i litteratur: Olga Tokarzcuk (2018) och Peter Handke (2019).
Olga Tokarczuk – Prowadź swój pług przez kości umarłych (2009), Styr din plog över de dödas ben (2010)
Albert Bonniers Förlag, Översättning: Jan Henrik Swahn, på svenska 2010, 262 sidor
I denna episkt berättade thriller får djurrättsaktivism huvudrollen i form av den säregna Janina Duszjeko som vaktar andra människors hus och omgivningarna i en polsk by nära Tjeckiens gräns. Med skarp blick visar Tokarczuk på orimligheten i att jaga oskyldiga djur och djurens rätt till ett värdigt liv. Romanen är lekfull, spännande och ett bevis på ett stort berättande i litet format. Styr din plog över de dödas ben kom trots allt till när mastodontverket Jakobsböckerna drog ut på tiden. Läs!
Nora Markander
Peter Handke – Wunschloses Unglück (1972), Berättelsen om ett liv (1974)
Albert Bonniers Förlag, Översättning: Eva Liljegren, på svenska 1974, 77 sidor
Vad ledde upp till att Maria Handke, vid 51 års ålder, begick självmord? Ett liv av att förvägras sin individ. Att inte bli någonting.
Denna text är en balansgång mellan det privata och generella. Peter Handke ställer sin mors liv bredvid andra kvinnoöden, samtidigt skriver han: ”man behöver känslan av att det man just upplever är obegripligt och omöjligt att meddela: endast så ser fasan ut att vara meningsfull och verklig.”
Man får känslan av att Handke liksom … hållit andan och skrivit. Tiden rusar fram, ibland sammanfattar han ett år i en mening. Skriv bara så är det över sen. Det gör sig påmint i det allra sista:
”Senare ska jag skriva utförligare om alltsammans.”
Emilia Palmén
Peter Handke – Langsame Heimkehr (1971), Långsam hemkomst (1981) 
Albert Bonniers Förlag, Översättning: Margaretha Holmquist, 133 sidor
Romanen kretsar kring geologen Valentin Sorger som befinner sig någonstans vid polcirkeln. Sorger är en ensam människa, eller i varje fall en människa vars identitet tycks befinna sig i ständig förändring. Då Sorger långsamt reser genom den amerikanska kontinenten på väg hem till Europa, och i förlängningen återvänder till samhället, förändras hans uppfattning både om världen och om människorna som lever i den.
Stilen är hyperintellektuell och uppmärksam på världen den skildrar. Just därför är den också dötråkig, som att se färg torka. Boken lämnar i mig inga intryck, mer än att jag absolut inte vill bli geolog.
Alve Rauer
