Utbytesstudenten Martin Axelsson Därth berättar om sin sista dag på Hong Kong Baptist University, innan studenterna tvingas lämna campus.
– Hurry up, man. Pack your bags. We’re being evacuated in 15 minutes!
Novemberdagarna är varma och fuktiga. Termometern rör sig aldrig under 20-gradersstrecket. Lyckligtvis ligger det ett badhus bara ett stenkast från campus, och jag och mina utbyteskompisar trotsar ett av alla de mejl vi har fått de senaste dagarna, om att hålla sig inom campus-området, för att unna oss ett svalkande dopp i poolen.
I tre dagar har våra lektioner varit inställda, eftersom de eskalerande protesterna har satt den kollektivtrafik som staden är så beroende av ur spel. Vi utbytesstudenter berörs inte direkt, eftersom vi är bosatta på campus. Isolerade från kaoset runt omkring. Men också strandsatta. Efter tre dagars försök att ta oss till någon av de närliggande stränderna som staden erbjuder, har vi varje dag fått se oss besegrade av en infrastruktur ur funktion.
Utöver rapporter om att kravallpolisen rört sig kring campus och att de lokala studenterna har börjat förbereda sig för belägring, så har dagen varit normal.
Min vana trogen lägger jag mig för att vila när vi återvänder från poolen. I mitt minimalistiska korridorsrum på mindre än 15 kvadrat, som jag delar med en annan svensk utbytesstudent, är allting sig likt. Tvätt hänger på tork ovanför mig, böcker och anteckningar ligger huller om buller på det lilla skrivbordet. I ett hörn ligger en basketboll och samlar damm. Utöver rapporter om att kravallpolisen rört sig kring campus och att de lokala studenterna har börjat förbereda sig för belägring, så har dagen varit normal. Gruppchatten för oss utbytesstudenter har gått varm de senaste dagarna med rykten och spekulationer om protesterna, och det är svårt att urskilja hur allvarlig situationen verkligen är.
Igår vandaliserade de lokala studenterna Starbucks på campus, eftersom cafékedjan ska ha kopplingar till fastlandskina. Glassplitter och tomma ekon fyller korridorerna på campus, som allt mer känns som en kuliss till en Hollywood-film. Men under omständigheterna verkar allting normalt. Åtminstone enligt den uppfattning av “normalt” som man sakta kommit att anpassa sig till, efter att de senaste månaderna befunnit sig mitt i en av de största proteströrelserna i vår tid. Jag drar för rullgardinerna och somnar. Men något stör min sömn. I tillståndet mellan sömn och vaken hör jag upprörda röster på avstånd. Frustrerad försöker jag att somna om, men ger till slut upp. Jag ger in för min nyfikenhet och öppnar dörren till det gemensamma badrummet. På andra sidan ser jag hur min korridorsgranne står på knä bredvid sin resväska och hysteriskt proppar den full med kläder.
Han lyfter blicken och skriker:
– Hurry up, man. Pack your bags. We’re being evacuated in 15 minutes! Haven’t you seen the messages in the group chat?
Jag gnuggar sömnen ur ögonen och försöker få grepp om situationen. Vad menar han? Evakuerade? Jag tar fram mobilen och ser hur notifikationerna lyser rött i hörnet av Whatsapp. Universitet har bedömt att campus inte längre är säkert för oss utbytesstudenter, och om 15 minuter kommer en buss för att ta oss till ett hotell. ”Packa bara det nödvändigaste. Ditt pass och övernattningskläder. Mer information kommer,” lyder mejlet. 15 minuter senare står jag omringad av snopna ögon och hastigt packade resväskor. Visst, vi visste att situationen var allvarlig. Men vi hade aldrig föreställt oss att det skulle sluta såhär.
Vi hade normaliserat allt. Att planera kvällar och helger efter var protesterna skulle hålla rum blev normalt. Att planera sin färd efter vilka tunnelbanestationer som var avstängda blev normalt. Att höra de lokala studenterna öppna sina fönster klockan 22 varje kväll för skrika ut sin frustration och ångest blev normalt. Att följa de allt blodigare protesterna via knastriga Youtube-feeder från sitt sovrum, bara ett stenkast från händelsernas centrum, blev normalt. Känslan av tårgas som sticker i ögonen blev normal.
Samma kväll smyger jag och några utbytesstudenter oss in på campus igen. Vi drivs av nyfikenhet, men inte minst, en känsla av samhörighet. Campus har varit vårt hem de senaste månaderna, och relationen till Hongkong – om än stormig – har alltid varit kärleksfull. Vi klättrar genom ett stängsel som studenterna precis håller på att täppa till. Iförda de sedvanliga svarta kläderna, solglasögon, munskydd och eventuell gasmask håller de på att barrikadera skolan. Belägrar sig. Förbereder sig för strid. Skolbänkar har blivit skyddsmurar. Paraplyer har blivit sköldar mot tårgas och gummikulor. Överblivna ölflaskor har blivit ammunition. Jag frågar en student ”varför just här, varför just idag?”. Vi vill hjälpa till att avlasta de andra universiteten. Ge dem en chans att återhämta sig genom att locka polisen hit, svarar han. Våldsamma drabbningar har de senaste dagarna brutit ut på de större universiteten i staden, och min skola har valt att agera lockbete, i solidaritet med andra studenter.
När vi kommit förbi skyddsmurarna bjuder de lokala studenterna oss på öl från stora backar.
– Vi använder ölflaskorna till molotov-cocktails, säger de.
Uppjagade och omtöcknade av dagens hysteri och villiga att hjälpa de studenter som vi bara några dagar tidigare delat klassrum med, dricker vi hastigt några Coronas var. Det är en absurd känsla att kunna bidra genom att halsa i sig Coronas, tänker jag. Visst kändes det bra att kunna hjälpa till. Men samtidigt växer en annan känsla inom mig. Nämligen hur lyckligt lottad jag är som kan stå här och dricka öl, medan studenter i min ålder använder samma ölflaskor för att kämpa för rätten till demokrati och mänskliga rättigheter.
